tillbaka till start

Satans skit!

Om en månad cirka ska jag lämna ifrån mig manuset till det som blir nästa bok, min fjärde i ordningen. Och den kommer alltså att handla om smuts, så här:

Smuts markerar ett slags gräns för där vi själva slutar och ”det andra” börjar. Det markerar också en gräns mellan det som vi står ut med när det gäller oss själva och det vi absolut inte står ut med, det sistnämnda tenderar att vara rätt mycket.         

Satans skit är en bok om smuts, stök och städning och om vad vår relation till dessa företeelser säger om oss som människor och tiden vi lever i. Det handlar om städning som moralfråga, om äckelkänslor, svindyr livsstilstvål och om mammors dammkontrollerande fingrar som dras över fönsterbrädor hemma hos deras vuxna barn. Men också om när det smutsiga blir sexigt och det rena trist, om samvetskval i skuggan av RUT och om huruvida det är skillnad på om rödvinsfläcken på tröjan kommer från en flaska Chateauneuf-du-pape eller från boxen Gosa.    

Med smutsen och stöket följer i regel skulden och skammen. Kring detta kretsar den här boken, men även kring sällsynta sköra stunder av sinnlig, smutsig skamlöshet.

Panoptikon

Jag tänkte på Foucaults fängelseliknelse hela tiden när jag skrev Ät din jävel. Att vår relation till mat och kropp är så tydligt underkastat detta internaliserade vaktsystem. Vi blir våra egna fångvaktare, av rädsla för att av andra ses som ”fel”. Och samma gäller mycket annat, moderskapet till exempel. Foucault var med mig även när jag skrev Sluta skrik för fan. Den mest krävande synen på mammor idag står absolut inte några myndigheter eller bvc eller så för. De som är strängast mot föräldrar är alltid andra föräldrar, mamma och pappapoliser på instagram och i verkligheten. Och eftersom det inte finns någon större skam än att bli ifrågasatt i sitt föräldraskap emedan (ska börja använda ordet emedan oftare, nyårslöfte) det är så brinnande viktigt för en så kämpar man som ett litet as för att få ett godkännande. Och för att dölja sprickorna. Och när någon vågar visa sprickorna så är de där – poliserna – och markerar. Jag läste Madelaine Levys text om ensamheten i småbarnslivet i SVD med stor behållning. Symboliskt nog läser jag den upphackat och fragmentariskt i min telefon under en dag som jag spenderar på Junibacken med mina barn. När jag då och då under dagen inte behövs eller önskas av dem under korta stunder så tar jag fram texten och läser. Både känner igen och inte känner igen, framförallt känner jag en lättnad över att ha kommit ut på andra sidan småbarnsåren. Jag är inte där Levy är i texten, men jag har varit det.

Relationen till barn är speciell. På de allra flesta sätt speciell på ett fantastiskt sätt. På vissa sätt oerhört tärande. Detta att någon eller några ständigt vill ha något av en är tvivelsutan det mest stressande jag vet. Och samtidigt visst- det finns ofta en enorm varm tillfredställelse i att kunna ge dem det de behöver. Men sen – behoven och kraven tar aldrig slut, och rimliga är de långtifrån alltid. Jag tillfredsställer med glädje mitt barns behov av kramar, men jag hade svårare att stå ut med det lilla barnets behov av att kasta mina glasögon på golvet och klösa mig i ansiktet när hon blev arg. Det är naturligt och rimligt att barn inte är fullt empatiskt utvecklade, sådant tar tid, men hur naturligt det än är så är det inte smärtfritt att uppleva att en av ens mest älskade människor så helt kan sakna empati för en själv i pressade stunder. Att de inte ens ser en som människa, som Agnes Lidbeck säger i Levys text. Barn måste få testa gränser, de måste få provocera. Detta tycker jag innerligt. Jag vill inte ändra på det eller hämma. Likförbannat kan det göra ont när det sker. Men sådant får man inte tala om. Med ett milt leende ska man bara tåla och tåla och tåla. Och om man försöker sätta ord på något som inte är ljust, så springer de in med pekpinnar från alla håll, poliserna. Många blev upprörda över Levys text. ”Tänk på hur fort det är över”. ”Man ska vara tacksam för barnen” osv, ni vet hur det brukar låta. Obegripligt tomma kommentarer. Det går utmärkt att vara tacksam och stinn av kärlek till de barn man har och SAMTIDIGT sakna sig själv och sitt gamla liv. Det finns exakt noll motsättning i det. Men ständigt är någon där och berättar vad som får kännas och inte kännas. Till slut tar vi in de åsikterna utan att vi egentligen håller med. Trots att vi vet att det inte är sant så håller det oss i schack.

Så jag stod alltså på Junibacken lutad mot en modell av Mamma Mu och läste Levys text och fick kämpa mot tårarna, av dubbla anledningar. Först och främst så kastades jag tillbaka i tiden några år. Till när mina fördämningar rasade av sömnlöshet, otillräcklighetskänslor och saknad till mig själv och till de relationer jag hade till andra människor innan barn (som inte upphörde med barn, men ändrades). Och så utanpå det den ständigt närvarande skulden. Skulden för att man inte lyckas manifestera lycka och tacksamhet i varje enskilt andetag. Men jag blev också just tagen av insikten om att jag inte är där längre. Att saker och ting fallit på plats. Inte att varje dag är som en upphöjd harmonisk familjedröm, men som i att det nu finns åtminstone korta stunder då ingen kräver något av mig konstant. Som i att det händer ibland att Gunnar och jag kan sitta kvar vid matbordet och slutföra hela meningar efter middagen. Som i att barnen är större och därmed betydligt lättare att leva med. Som i att vår vardag känns mer varm-fin-rolig än på gränsen till nervsammanbrott. Och för detta känner jag ENORM tacksamhet.

Det bästa med allt är innan (med ett undantag)

Mitt 6-åriga jag hade inte hållit med men nu tycker jag helt klart att advent slår julafton. Det finns nästan inget jag lever så mycket för som olika ”innan”. Förväntningstider. När det stora ligger framför. Det tror man i alla fall för det stora är precis där man är. I själva crescendot är det ofta så intensivt att man inte hinner känna efter men innan, innan hinner man.

Det finns ett innan som inte är superhärligt dock – det innan man kommit in i skrivprocessen. När man börjar sortera fallna blomblad i ren desperation för att starttröskeln är så skrämmande hög. Jag ska försöka klättra över den där tröskeln nu. Jag kommer behöva stegar, fallrep och oömma kläder och knän. Men över ska jag.

Påminnelse

Det är nakna träd och naket bankkonto. Det är grav obalans mellan mängden arbete och mängden skratt över bord, sena kvällar och glitter och läppstift på tänderna. Det är den vardagsgråaste av alla höstar någonsin, hösten 2018.

Och jag tänker på alla olästa böcker, alla ickegångna promenader,  alla vänner jag längtar efter, alla utställningar vars slutdatum passerar utan att jag hunnit dit. Alla stunder med barnen som hade varit bättre om inte jag varit på tretton ställen samtidigt i huvudet. Mitt fel. Men jag skyller på tiden, att den är för liten, för kort, aldrig nog.

Men det är inte alltid så här.
Det är inte alltid så här.
Påminn mig om det.
Påminn mig.

Saker man kan göra för att undvika att göra det man borde göra

  • Sortera sina barns garderober
  • Förbereda en kurs man ska hålla om ett halvår
  • Tvätta sminkpenslar
  • Baka bröd
  • Kontrollera vilka datum man fick vissa särskilt intressanta mejl
  • Sälja vintageklänningar på Tradera
  • Sortera skor i hallen
  • Städa ur väskor
  • Kolla Linkedin fast man hatar Linkedin
  • Skriva listor i en papperskalender för nästa år
  • Låna researchböcker som man inte kommer ha hunnit läsa innan det är dags att lämna tillbaka dem
  • Skriva blogginlägg

Det svåraste med allt skrivande är att börja. Efter att börja är det svåraste att fortsätta. Och sist kommer att avsluta, det tycker jag inte är så jättesvårt men för att komma dit måste jag alltså ha lyckats passera början och fortsättningen.

Just nu har jag två stora projekt jag arbetar med. Min egen bok som kommer nästa år och en översättning av en annan bok. Jag behöver verkligen jobba på med dessa båda, men jag ägnar 80% av min tillvaro till att spankulera med stirrig blick kring dessa två heta grötar. Det kommer att ordna sig. Jag kommer att få upp tempot, jag kommer att hinna. Men jag behöver bara få extremt mycket stresspanik först. Stresspanik och perfekt sorterade garderober. Sen kör vi.

Änglar bland åhörarna

I kväll föreläser jag om föräldraskap och boken Sluta skrik för fan på Mölndal stadsbibliotek. Och jag tänker på dem, publikänglarna. De som utan att jag bett dem generöst och knappt märkbart men ändå för mig påtagligt hjälper mig när nervositeten slår till.  På varje kurs och föreläsning jag håller finns minst en kvinna, ofta i min egen ålder, som är en jävla gåva. Som omärkligt men nästan konstant ger subtil bekräftelse i form av nickningar, leenden, skratt på rätt ställen osv. Alltså verkligen de flesta på mina kurser och föreläsningar har varit härliga, men kvinnorna som är skillade på subtil bekräftelse är det bästa som kan hända mig när jag är nervig och självmedveten.

Och jag tänker på att många av de saker vi kvinnor har socialiserats till att vara bra på är genuint goda saker. Sådant som stärker människor och relationer. Till skillnad från det snubbar socialiserats in i, dvs att slåss med ölsejdlar.  Det här är ingen ny spaning men jag vidhåller: När folk pratar om att ”tjejer måste tuffa till sig och lära sig ta för sig” så har de fel. Det är i regel snubbar som måste lära sig att ta för sig mindre.

Boken lever, liksom jag. (Samt en recension att dö för.)

Bokmässan har varit, releasen likaså. Men ingenting är över utan allt fortsätter.

Ät din jävel finns därute nu, i boklådor, på bibliotek och i människors händer och bokhyllor. Det är fint. Den lever liv. Hoppas ni spiller rödvin på omslaget. Förra veckan fick jag en så otroligt fin recension, jag ska bära den som en varm kofta när vintern kommer – både den faktiska vidriga vita årstiden och den vinter som också kan kallas akut självtvivel.

 

 

Snart finns den

Den är inte klar än. Texten ska knådas några varv till. Underrrubriken på omslaget justeras. Kommatecken flyttas och sättas tillbaka igen. Såna saker. Men den börjar kännas inom räckhåll nu – min tredje bokbebis. När det gäller barn satte jag resolut stopp efter två men när det kommer till böcker så ser jag fram emot många förlossningar till. Och man ska inte rangordna sina barn och så där, men den här boken: Ät din jävel – en bok om matglädje, dödsångest, vitlök och smör, den känner jag så himla himla mycket för. Jag längtar tills den finns där ute och inte bara är min längre.

http://fritanke.se/bocker/at-din-javel/

 

 

 

 

Fasten seatbelts

Jag känner det, den är på väg nu. Snart går jag in i den totala skrivarpsykosen, en blandning av flow och glädje och panik och stress. Det är en drog utan fysiska biverkningar och det är en ynnest att få uppleva den. Ja, inklusive paniken och stressen. Det är faktiskt så att paniken och stressen är tätt sammanflätade med glädjen och flowet.

Det är sju veckor kvar till manuslämning och gudarna jag inte tror på ska veta att jag hade önskat att jag kommit in i skrivarpsykosbubblan för länge sedan, detta är i senaste laget. Men det är som att jag för varje gång måste pusha det längre fram. Det är ju inte så att jag inte gjort något hittills, det har jag, bli inte oroliga. Men det jag har gjort har varit ett plikttroget och duktigt avbockande på en lista samt research. Allt det är viktigt jobb även det, men det bästa jag skriver kommer alltid i skrivarpsykosfasen. Nu åker vi.

Hur går det med boken?

…är den vanligaste frågan jag får just nu, och det är rimligt och logiskt men jag kan fan inte svara. Bradåligt. Å ena sidan bubblar jag fortfarande av idéer och uppslag – vilket på många sätt är fantastiskt bra och visar att jag är och skriver om helt rätt saker. Å andra sidan bubblar jag fortfarande av idéer och uppslag och det är skit. För jag behöver inte fler NYA saker att fixa med, jag behöver förvalta de en miljon texter jag redan har igång. Bli färdig med dem, få dem att hänga ihop och tala med varandra. Det är futtiga veckor kvar nu och jag måste sluta hålla på och bete mig som om jag var i uppstartsfasen. Det här är på många sätt det absolut roligaste skrivprojekt jag någonsin jobbat med, men det är också det jobbigaste.

Jaja, saker jag har gjort i bokens namn på sistone:
Lagat en dessert jag varit osugen på
Misslyckats med marmeladkok
Läst ytterligare en reportagebok om foodies och blivit kränkt av att inte ha råd att åka till The Fat Duck

65 dagar

Det är 65 dagar kvar till deadline och jag träder strax officiellt in i den stora vansinnesfasen. Alltså – hur kan det vara så lite tid kvar? Hur kan jag varje gång bli lika chockad över hur fort det går? Det är min tredje bok och jag har inte lärt mig ett dugg. Jo, om bokskrivande i sig, men ingenting om själva skevheten i kombinationen tid och bokskrivande.

Hursomhelst, saker jag tänker mycket på just nu: att folk måste sluta pickla saker, att ätande är det bästa sättet att minnas på och att det är BARA 65 dagar kvar till deadline.

Tedrickande är lika med självhat

Det har gått så långt att jag dricker te. Då vet man att det är illa. Te är smaksatt varmt vatten som jag hyser absolut noll varma känslor för, jag är en kaffedrickare. Men nu är jag inne i den mest hispiga fasen av bokskrivandet – Stora Självhatarfasen, och då dricks så mycket kaffe att hjärtat börjar galoppera och jag tvingas försöka gå över till te. Självhatet består dock. Det här är fasen då jag har passerat den bubblande spirande förälskelsen som man har med sin bokidé i början. Då när allt är kul och lätt och på planeringsstadiet och det är fortfarande många månader till deadline och allt som eventuellt känns lite jobbigt eller svårt kan placeras i facket ”senare”. Den fasen är long gone nu. Men jag är fortfarande INNAN den stora flow-fasen, den då man är på den riktiga upphällningen och visserligen så stressad att man nästan kräks men ändå så IGÅNG och taggad att stressen blir som ett kreativt uppåttjack i sig. Där är jag inte än. Jag är i fasen då jag tvivlar på varenda textrad jag skriver och dricker dubbelt så mycket kaffe som jag tål. Och därför går jag mot eftermiddagen över till varmt vatten, förlåt te.

Mina föräldrars musik

Jag ramlar över en musikdokumentär om Björn Afzelius och jag hamnar på det bonade parkettgolvet framför grammofonspelaren hemma i Järna där jag växte upp. Det är bara jag och mamma hemma. Pappa är på jobbet och brorsan är i skolan. Jag sitter med en trave av mammas och pappas lp-skivor i knät. Ställer mig på knä för att byta låt, vet att man måste vara mycket försiktig för att inte förstöra skivan när man släpper ner nålen på spåren i den svarta blanka snurrande rundeln. Mammas och pappas musik sitter djupt inne i mig, den är en del av själva fundamentet, trots att jag naturligtvis i perioder var tvungen att håna och protestera mot deras musikval så tyckte jag egentligen om det och i mitt minne finns både textrader, melodislingor och bilderna på omslagen kvar. Björn Afzelius och Mikael Wiehes allvarliga ansikten bredvid varandra, svartvitt. En sång om Palmemordet som jag lyssnade andäktigt på, tagen av allvaret som jag ännu var lite för liten för att förstå intellektuellt, men som jag tog in fullständigt känslomässigt. Stämningen, den av nattmörk februarigata och död.
Nu sitter jag på mitt eget golv, för evigt obonat. I telefonen letar jag fram låten i Spotify och känner samma känslor som då. Mina föräldrars musik, som den alltid är med mig och ger mig konturer. Pappa som sjunger Taube. Mamma som nynnar med vid diskbänken när en Dan Hylander-låt kommer på radion. Farväl till Katalonien. Hela familjen som skrålar med i Lasse Tennanders Nu blåser vi ut ljusen stolta stad. Jag går tillbaka dit, letar upp låt efter låt i Spotify.

Julefrid? Nej tomtehot!

Jag älskar julen, mycket eftersom jag hatar vintern något infernaliskt. Julen blir då ett slags lustgas som dämpar smärtan av att behöva existera i kyla och halka. Jag tycker om pyntet och fixet, dofterna av pepparkakor och saffransbröd, jag tycker om att köpa och slå in paket. Jag tycker även mycket om att få paket men det har blivit så fruktansvärt dåligt med det sedan jag blev förälder. I år har jag köpt två julklappar till mig själv för att se till att jag får något i alla fall. Men även om julen och förberedelserna är härliga, och det är roligt att se barnens förväntan, så är det också en tid som är som upplagd för tjafs och besvikelse. Det är ofta när vi är som mest inställda på att det ska bli härligt att vara tillsammans hela familjen som det kan bli som mest härdsmälta. Längre ledigheter gör att friktionen mellan allas personligheter ökar, och de uppdrivna förväntningarna i sig gör att vi lättare flippar när något går emot oss eller inte blir som det var tänkt. Samtliga vuxna individer brukar också ha en rätt högt uppdriven stressnivå kring jul som gör att man inte är det där harmoniska ljusskenet som man önskar vara. Summa summarum: det finns inga böcker som passar så bra i juletid som Dra åt helvete och Sluta skrik för fan. Både att läsa själv och ge bort som julklapp. Hur många hot om att tomten inte kommer om inte alla är snälla har du fått ur dig i år förresten?

Om att komma igång

Vad bra det där gick! Varje dag-bloggandet om bokprocessen alltså. Succé direkt, skrev ett inlägg och var sedan borta i veckor. Bedrövligt dåligt onekligen. Nåja, det hände lite oförutsedda saker med ett brödfödejobb som bredde ut sig över tiden, men nu NU är jag äntligen igång på riktigt och skriver på det som har arbetsnamnet Ät din jävel. Svårast med allt skrivande är att börja, att komma igång. Man känner sig som ett nyfött spädbarn framför en meterhög tröskel – här tar inte jag mig över. Men jag tycker att jag har lyckats arbeta fram ett sätt att komma igång som funkar bra för mig. Om det och lite andra saker tänkte jag orera om idag, så:
3 skrivtips följer.

– För att kunna börja så måste du ta bort alla krav på att det ska bli bra direkt. Tänk ”det viktiga är att det blir något, ord ska skrivas” Men i första skedet är det inte viktigt att orden är de perfekt utvalda och sammansatta i en elegant ordning. Det viktiga är att få ner tankar, huvudlinjer och spår. Om man lyckas ta bort alla krav på perfektion i startfasen så blir allt mycket lättare. Och sen när man går tillbaka för att bearbeta så visar det sig ofta att det faktiskt inte var så låg nivå som man kanske trodde. Vissa saker kanske blev perfekta från starta ändå. Och det som inte blev det arbetar du om. Du är igång.

– När man skriver på ett längre projekt så måste man tänka i delar och kapitel för att inte knäcka sig själv. Tanken på hela den långa boken på kanske 300 sidor totalt kan vara skrämmande. Men om man går in med ansatsen ”idag skriver jag stycket om X” så blir det mer hanterbart. Och återigen: ibland imponerar man på sig själv genom att även hinna skriva styckena Y och Z också.

– Dagens sista och absolut viktigaste skrivtips: vänta inte på inspiration innan du börjar för satan vad du kan få vänta. Men om du så att säga tvingar dig att sätta dig vid tangentbordet oavsett om du har feeling eller inte – då får du alltid något gjort och chansen att inspirationen kommer är större än om du gör något helt annat. Detta är något jag verkligen har lärt mig nu – inspirationen föds i 9 fall av 10 i själva arbetet. Direkt när jag sätter mig kanske jag känner ett motstånd och är helt osugen på att skriva, men bara en liten stund in skrivandet har det helt uppslukat mig och idé efter idé föds, fingrarna dansar ner mina tankar till ord. Det är en fantastisk och livsupphöjande känsla. Den kommer inte vid varje arbetspass, tyvärr, men jag vet att den definitivt kommer oftare om jag sätter mig ner och skriver än om jag väntar på att inspiration ska falla ner på mig från himlen.

Kära dagbok: vägen mot tredje boken

Jag fick den här idén, att jag vill dag för dag-dokumentera ett bokskrivarår. Helst skulle det ju ha varit från påskrivet kontrakt till lansering, men nu blev det inte så eftersom jag kom på idén för sent. Så vi börjar nu istället. Och på den första dagen av detta dokumenterande kan jag konstatera: idag kommer jag inte alls hinna jobba med kommande boken. Det är också en vanlig typ av dag under ett bokskrivarår när man jonglerar brödfödejobb parallellt. Det är som det är. Däremot finns trean med arbetsnamn Ät din jävel ständigt i mitt medvetande. Jag kommer på formuleringar när jag hackar lök och nya ämnen när jag borde sova. Förhoppningsvis antecknar jag dem i mobilen. Ibland gör jag inte det och då försvinner de tyvärr i den allmänna röran av tankar i huvudet, där allt ligger osorterat. Tankar om ”måste lämna höstlovsnärvarolapp till fritids” huller om buller med ”vem är jag om jag inte gör saker”. Tankar om döden och läppstift om vart annat. Det är oerhört lätt att tappa bort idéer i det där kaoset.

Istället för att skriva på nästa bok kommer jag idag bland annat att:
– skriva text om nödsignaler till sjöss
– planera nästa termins skrivarkurser
– hålla skrivarkurs för ungdomar

Barn ÄR jobbiga, föräldrar likaså

I en krönika i Expressen den 16 september skriver Jenny Strömstedt att hon noterat en förändring i hur det pratas om barn och föräldraskap. Hon skriver: ”Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?”. Strömstedt tar avstamp i en nyligen utkommen barnbok – Olle och Bolle är bröder (Rabén & Sjögren). Boken är skriven av Charlotta Lannebo och illustrerad av Ellen Ekman och skildrar en ganska vanlig ledig dag i en liten familj med en mamma och två bröder med några år mellan sig. Boken är socialrealistisk på ett sätt som inte är alltför vanligt i barnböcker, den bilden delar jag med Jenny Strömstedt, men jag delar inte hennes oro över detta, tvärtom. Inte heller läser jag boken som anmärkningsvärt mörk. Visst, syskonen hamnar i bråk stup i ett (såsom syskon i verkligheten gör) och mamman i berättelsen är inte äppelkäck, men knappast någon håglöst uppgiven figur heller. Det rullas chokladbollar och blir tjafs. Ömsom kul, ömsom strul – så som familjeliv faktiskt är.

Kan det vara så att en reaktion på att föräldraskapet nu framställs som betungande delvis är en effekt av att det tidigare framställts som så ensidigt rosenskimrande? Det kanske har gnällts för lite innan, putsats för mycket på fasaderna? Och därför reagerar vi nu när andra, mindre polerade berättelser dyker upp. Det jag håller med Jenny Strömstedt om är att det finns ett faktiskt samhällsproblem i de samlade kraven på föräldrar, särskilt mammor, idag. Normer och ideal som skriker efter perfektion på samtliga livsområden och som är omöjliga att förena. Men jag håller alltså inte med Jenny Strömstedt om det andra ledet – att det gnälls för mycket. Jag tror att det är ett rent sundhetstecken – att vi börjar se och sätta ord på det som är svårhanterligt och tungt och vågar prata om det utan skam. Jag tror att det kan vara första steget till förändring, ett ifrågasättande av de kvävande ideal som råder.

Jag har som journalist och författare valt att fokusera på de sidorna av familjelivet som inte passar så bra på omslaget av Mama. Och det blir alltmer tydligt för mig att många föräldrar som står med båda fötterna djupt nedsjunkna i blöjhinkar och sömnbrist har ett stort behov av igenkänning och sanna berättelser, utan filter. Varför skulle inte detsamma gälla för barnen? När vi slutar sortera in känslor i fint och fult så hjälper vi också dem. Den värmande trösten i igenkänning ska vi inte hålla för oss själva. De flesta barn upplever syskonbråk och föräldrar som suckar trött åt tjafsandet, klart att det ska finnas böcker som skildrar det! På samma sätt som böcker med äventyr, mys och verklighetsflykt också behövs, och de skrivs ju fortfarande.

Barn är jobbiga, föräldrar likaså. Det är vad jag tycker att boken om Olle och Bolle handlar om. På samma sätt som att min egen bok vars titel Sluta skrik för fan riktar sig åt två håll. Den skildrar dels den desperata känslan hos föräldrar som fått öronen sönderskrikta lite för många gånger, men är lika mycket riktat mot föräldrarna som någon gång blivit lite för arga och just skrikit ”sluta skrik”, paradoxernas paradox. Vi är alla människor, stora som små. Vi gör fel, relationer är svåra, sömnbrist är hårt.
Att vi öppnar upp dörrarna kring familjelivet tror jag gynnar alla, såväl barn som föräldrar. Mindre instängt, mer igenkänning, större möjligheter att lufta känslor och tankar. I Olle och Bolles mamma ser jag inte en förälder som inte orkar med sina barn. Det är ju just precis det hon gör. Hon tar nya tag, samlar sig. Försöker med något nytt, lirkar och lockar och agerar medlare, behöver djupandas lite ibland. Vem gör inte det?

Recensioner av andras föräldraskap och liv

Först och främst: nu är det mindre än en vecka tills Sluta skrik för fan släpps i butik! Fantastiskt roligt och spännande känns det. Förra veckan blev jag intervjuad om boken av Kristin Nord på Sydsvenskan och vi kom att prata om det där med att så många verkar ha så mycket åsikter om andra människors sätt att vara föräldrar på. Man ser det ständigt i sociala medier, små pikar eller konstateranden med uppfostrande undertext: ”Jaha, ni ger ert barn köpt barnmat ser jag.” Eller: ”Så ettåringen har skärmtid alltså?”, ”varför skaffar man ens barn om man sen lämnar dem på förskola hela dagarna” och liknande. Detta pågår ju även away from keyboard . Vem har inte fått en kommentar på stan om att ”oj, ska inte barnet ha mer på sig?” eller fått höra av närstående: ”ska hon verkligen ammas nu igen?”. Det är onekligen något med barn och föräldraskap som gör att folk känner sig fria att gå loss i realtidsrecensioner av sina medmänniskors förehavanden.

Visst kan det i vissa fall handla om en ren omsorg om barnen, och självklart ska man reagera om man ser något som helt uppenbart är skadligt. Men i de flesta fallen så tror  jag att det inte handlar om det. Föräldraskap är svårt och barn är brinnande viktiga för oss så klart. När jag intervjuat föräldrar i mitt researcharbete så har det blivit tydligt att många är jätteoroliga för att göra fel, för att ”förstöra” sina barn. Kanske är det också ur den oron som det där recenserandet föds hos vissa. Att det blir väldigt väldigt viktigt att vara övertygad om att ens eget sätt att göra på är rätt, och ett sätt att befästa den känslan i sig själv är att peka finger åt sådana som gör annorlunda. Som en av mina intervjupersoner sa: ”om man själv har lite dåligt självförtroende så är det skönt om andra har det också”. Men det kan också vara åt andra hållet. Att man i rollen som förälder verkligen hittat hem och känner att det är precis detta och inget annat som man är ämnad för. Då är det nära till hands att ta på sig rollen som tipsare och frälsare, även om ingen direkt bett om ens tips.

Jag har svårast att förstå dem som verkligen söker upp människor i sociala medier som helt uppenbart har en helt annorlunda syn än en själv, och sedan går loss med pekpinnar i kommentarsfälten. Jag menar alltså inte att man bara ska följa sådana som är exakt som en själv, men man kan ju försöka hålla sig från att uppfostra andra vuxna människor. Och man kan försöka behålla en ödmjukhet och se att det finns olika sätt att vara förälder på och att det inte finns något som säger att man själv sitter på ett absolut facit över vad som är rätt och bäst.

 

 

 

 

Nedräkning, men inte fan är det till vila

Jag scrollar sociala medier-flödet och ser att varannat inlägg handlar om att någon räknar ner till semester eller precis har gått på semester. Väldigt glada över detta är alla också, även småbarnsföräldrarna. Själv har jag nu 3 dagar kvar innan någon form av semi-ledighet (eftersom jag är frilans så stänger jag aldrig ner helt) då barnen ska vara hemma från föris/fritids i 4 veckor. Och mina känslor inför detta är inte enbart soliga. Jag skriver om detta i kommande Sluta skrik för fan, hur semester inte längre är semester när man har barn. Det betyder inte att jag skulle vilja vara utan den lediga tiden med barnen, men jag både ser fram emot den samtidigt som jag känner en växande klump i magen. Låt mig sia om hur det kommer att vara:

Morgnar utan klockväckning där vi alla får ligga kvar lite för länge och titta in i varsin skärm. Bryggfrukost, spillt kaffe och idyll. Åka till landet och höra ”när är vi framme” var tredje minut i tre timmar. Sammanbrott över getingar från barnen och från Gunnar. Hån från mitt håll över att de är så fåniga kring getingar. Grilla på baksidan, barn som springer runt. Kvällsbad med sjögräskrig. Åka in till stan och gå på barnbio en knallsolig dag. Vanliga mellandagar då jag suckar över att det är omöjligt att trolla fram lunchmat varje dag i 4 veckor och då barnen är rastlösa. Vi kommer med gälla röster då upprört säga saker som ”det kanske hade varit bättre om du gått på fritids hela sommaren då eftersom du är så missnöjd” och sen kommer vi ångra vår trista ton. Vi kommer att göra en resa och det kommer förmodligen vara ett jävla kaos innan vi kommer iväg som vanligt. Total stressmisär. När vi väl är på planet sänker sig kanske ett tillfälligt lugn i en kvart. Kanske hinner vi ta in ett glas vin som ett barn sedan har omkull inom 3 sekunder. Vi kommer att vara på en underbar plats och det kommer att finnas underbara stunder men det kommer också finnas stunder då vi undrar varför i helvete vi utsatt oss för detta för.

Så kommer ”ledigheten” vara, en balans mellan heaven and hell. Som tur är, så är de där luckorna av lätthet, då barnen leker skrattandes i strandbrynet och allt bara tillfälligt funkar, så starka att de gör det värt det. Men måndagen den 7 augusti då vardagen är tillbaka igen, då vet jag att jag kommer att välkomna den. Kanske har den till och med föregåtts av en nedräkning.

Jämförelser

”Sluta jämföra dig med andra” är ju ett sådant där tips man får man med jämna mellanrum vare sig man vill ha det eller inte. Liksom så många andra råd i samma genre – alltså ”ändra din inställning”-genren- är de helt värdelösa. ”Ryck upp dig”, ”se det från det ljusa sidan” eller ”det är väl inget att vara ledsen över”  är alla meningar som aldrig någonsin har bidragit till att någon blivit gladare, mindre orolig osv. Att någon berättar för oss hur vi ska känna ändrar mycket sällan våra känslor. Och det där med jämförandet är väl mänskligt, vi behöver något att förhålla oss till, men det är klart att det ibland får trista konsekvenser. Som det här med att mycket få av oss är nöjda med vad vi har utan alltid vill ha mer.

För några dagar sedan gick jag en promenad här på Stora Essingen där jag bor. Jag gick förbi fantastiska hus med lummiga uteplatser, stora lägenheter med terrasser med sjöutsikt och all möjlig lyx. Och jag kände den stora avundsjukan rulla in. Jag gick och funderade på vad bostäderna kunde kosta (sinnessjukt mycket så klart) och vem i helvete som har råd med sådant. Jag vet inte vilka, men jag vet att det inte är vi i alla fall. Vi bor mitt på ön i en liten trea, fyra personer. Å andra sidan så bor vi ju just här, med tre minuters promenad till ett dopp i Mälaren och tio minuters buss till city. Vi är ju superprivvade, jag vet det, men jämför mig ändå oftast med de som är ännu mer privvade. Blir tokig på tanken på människor som inte bara kan bo exakt som de vill utan som OCKSÅ har råd att resa varje år. Jag funderar mycket på om de fattar hur glidigt de har det, om de ofta tänker på det. Men jag vet samtidigt att det finns många som skulle tycka att mitt liv var extremt extravagant och lyxigt. Det är svårt det här, det väcker dunkla känslor.

Hursomhelst är det ett faktum att vi bor i den lilla del av världen där människor har det som bäst. Mycket av det vi tar för givet är sådant som människor i andra delar av världen skulle se som ofattbar lyx. Vi har dragit en vinstlott i ett grandiost och extremt orättvist lotteri. Det finns åtminstone en stund på dagen då min ödmjukhet inför detta blir större än min jämförelsesjuka med de som har det bättre – och det är varje kväll när jag går och lägger mig. När jag kryper ner mellan lakan av bomull intill en sovande nästantreåring. Lägger mitt huvud på en mjuk kudde och ansiktet mot treåringens rufsiga hår, drar upp täcket och känner en liten hand lägga sig på min kind – då översköljs jag av tacksamhet. Jag får sova i den där varma sängen, med mina nära, i ett hem som är mitt och vars dörrar jag kan stänga och öppna som jag vill. Utanför åker möjligtvis några irriterande fjortiskillar på moppe och skriker, men inga bomber faller, inga larm tjuter. Att vi får ha det så här, det går knappt att ta in.

Ilska, barn och vårt censurerande av känslor

 

Bilden ni ser föreställer mig som liten. Det är en av mina absoluta favoritbilder på mig själv. Jag är född i november 1980, så jag gissar att bilden är tagen av min mamma eller pappa 1981, framkallad och inklistrad i ett album, tillsammans med en massa andra bilder på mig och familjen. Viktigt att påpeka här att jag inte känner att den här bilden har skadat mig på något sätt. Jag är inte kränkt eller upprörd över att mina föräldrar har fotat mig i ett upprört tillstånd, ty jag är övertygad om att:
1. de hade koll på läget, det var ju inte så att jag grät för att jag typ hade en byrå över mig och var nära att krossas
2. alla känslor ska få finnas och pratas om.

Jag har många gånger sett upprörda diskussioner kring bilder på barn som är ledsna, sura eller arga, vissa menar att det är kränkande för barnet. Jag tycker vi kan ta och fundera ett varv till över den inställningen- vad är det man verkligen säger om man påstår något sådant? Jo, det man säger är att ilska och ledsenhet är känslor som inte bör visas upp, att de är känslor som ska hållas undan. Få blir upprörda över bilder på glada barn, men ilska är lika mycket en grundkänsla som glädje och det vi gör när vi menar att bara en av dessa gör sig bra på bild är att vi skambelägger ilskan och laddar den onödigt mycket.

När jag skrev Dra åt helvete – en bok om gräl så fördjupade jag mig just i känslan ilska. Och det är så tydligt att många av oss har en laddad relation till den. Vi får inte riktigt ihop den där kraftfulla, lite råa känslan med vår självbild som civiliserade, polerade människor. Men alla känner vi ilska ibland, och psykologerna är eniga om att de som ständigt trycker undan den kan få rätt allvarliga problem på sikt. Så det vore ju önskvärt om vi inte vidareförmedlade rädslan för ilska till våra barn tänker jag.

Idag läggs ett lager till över allt detta som handlar om bilder av barn, och det är vad som passar sig och inte passar sig att lägga ut på sociala medier. Jag tror att den inställning vi har idag fortfarande präglas av att det är hyfsat nytt för oss, och i det ligger en rädsla. Men mycket snart tror jag att vi kommer sluta att så tydligt dela upp världen i irl och www. Vi kommer bara att se sociala medier som en del av livet, en kommunikationskanal bland andra, och att ens bild finns publicerad blir mindre och mindre laddat för varje dag som går, bland annat eftersom det i den stora massan bilder som vräks ut dagligen blir en allt mindre beståndsdel. Sen finns det naturligtvis undantag, och det är självklart inte så att allt bör publiceras. Men den här nojiga och ibland upptrissade stämningen kring att ”hänga ut sig själv på nätet”, – jag tror och hoppas att den kommer självdö. Det kommer fortsatt skilja sig mellan hur mycket människor delar med sig av sig själva, precis som det gör i ett lunchrum på en arbetsplats. Vissa är stängdare än andra och vice versa. Men jag tror att vi behöver skaka om det här trädet ordentligt och se vad vi har för premisser innan vi dömer, och om de premisserna verkligen är så självklara eller om de behöver ifrågasättas.

Slutligen: Det finns långt många fler bilder på mig som barn där jag är glad eller åtminstone lugn. Det är ju inte så konstigt eftersom det ofta är ett rätt stressat läge när ett barn gråter eller skriker, det är naturligtvis fullt rimligt att föräldrar fokuserar på att lugna i första hand. Men jag är väldigt glad att den här ledsetarga bilden på mig finns, för den är också jag. Att visa att jag är arg ibland är inte på något sätt mer blottande än att visa att jag är glad ibland, och om vi endast reproducerar bilder (faktiska och symboliska) på skrattande barn i strukna bomullskläder i motljus på en äng, glatt lekandes med giftfria pedagogiska träleksaker, så förminskar vi bilden av barn och barndom anser jag. Vi förminskar de människor som barnen är.

 

Jag har aldrig lyckats leva i det så kallade nuet. Jag är ständigt steget före eller steget efter. Oroar mig för vad som ska ske eller längtar till något speciellt i framtiden. Alternativt ältar något som hänt eller är supernostalgisk över annat. Jag är generellt mycket nostalgisk. Jag kan romantisera nästan allt som ligger i förfluten tid. En gång blev jag och min man osams över att han tog ner mina fina minnen om amning genom att påstå att jag ju också tyckte att det var skitjobbigt att amma. Det gjorde jag ju i och för sig, men jag minns det mest som ljuvligt. Ibland var det ljuvligt i alla fall, kanske en av fem gånger? Den absoluta närheten med den lilla människan, den kunde göra mig helt uppfylld. Men visst, om jag ska vara ärlig – också superfrustrerad. När man var svettig och stressad och behövde panikamma på stan till exempel. Hursomhelst. På den här bänken på Lilla Essingen brukade jag sitta och amma Hedda, min förstfödda, under många barnvagnspromenader hennes första sommar. Säkert var jag inte superharmonisk alla gånger de skedde, men det känns så, när jag minns tillbaka.

Texttrassel och lyckan när det blivit utrett

Att skriva är ibland som att nysta upp ett nystan, reda ut ett stort trassel. Från början känns det omöjligt och oöverkomligt att få någon ordning på alla ord och alla tankar. Hopplöst att skapa ordning och mening i röran. Därför tar det alltid emot i starten. Men sen tvingar man sig själv medelst våld, och när man börjat dra i de första trådarna, lösa upp någon enda liten knut, så blir det alltmer lockande att fortsätta. Ju mer man håller på desto lättare och roligare blir det, även om man också senare i processen kan stöta på någon riktigt hårt åtdragen knut som får en att vilja ge upp och gå loss på allt med saxen. Men om man ger sig fan på att pilla vidare, testa olika sätt, lirka – så kan man komma vidare.

Till slut är det uppnystat, och snöret/texten ligger där framför en. Uttrasslat och begripligt. Det är underbart.

Göra fel

Det är fyra och ett halvt års skillnad mellan våra två barn. Jag är tacksam för de åren på många sätt. Dels att vi gav oss själva tid att samla ihop oss hyfsat innan nästa drabbning av sömnlöshet och bebisvrål, dels att åldersskillnaden ger mig perspektiv nu. Genom att uppleva den yngstas första år så omlever jag också den äldstas första år. Plockar ner kläder från vinden och plockar fram stunder ur minnet. Ibland är det smärtsamt. Det var så mycket med mig, med oss, som inte var ”färdigt” eller vad jag ska kalla det när vi fick vårt första barn. Jag hamnade i ett glupande hål av skräck istället för i babybubbla. Jag hamnade inte i lyckorus efter andra förlossningen heller ska tilläggas, jag blev låg då också men en tröst jag hade var just det att jag visste om att det kunde bli så. Att jag inte var ensam, att jag inte var onormal, att det skulle gå över. Jag var ledsen, men jag behövde inte på samma sätt som första gången vara ledsen över att jag var ledsen, rädd för att vara rädd, och så vidare.

Jag ser på barnen, så olika och lika, varandra och oss.

Jag tänker att jag har gjort många fel och jag kommer göra flera, men att det jag kan göra åt det är att bädda in dem i skyddskuddar av kärlek. För jag kan aldrig lova att bli felfri, men jag kan utlova kärlek.

En person som jag intervjuade för Sluta skrik för fan påpekade det speciella i relationen till just barn, att hur arg man än är på dem så är kärleken fortfarande lika gigantisk.

”Insikten att man kan bli så heligt förbannad på en annan varelse men ändå vilja vara med den. Det är en stor skillnad mot när man är arg på sin partner – då kan man vara lite äcklad nästan, men så känner jag aldrig med mitt barn.”

Det finns inga man förlåter så mycket som sina barn, och samtidigt kan vi vara säkra på att de inte kommer vara lika förlåtande mot oss. Och det är inget konstigt, de ska kunna kräva mer av oss än vi av dem. Jag rustar mig mentalt för dagen då de ska komma till mig och utkräva ansvar för att jag sa något dumt i april 2016. Mitt mål är att aldrig bli defensiv. Att aldrig ifrågasätta deras känslor. Jag hoppas jag lyckas.

Onsdag i april, bokvila och dödsångest

Just nu:

Lite för ljummet kaffe, lite för torra händer, lite för kall april. Och ändå är jag ovanligt tillfreds. Jag vilar i den här märkliga tillvaron efter att man lämnat ifrån sig råmanus och innan man fått tillbaka redaktörens kommentarer. Jag både längtar efter att få hennes synpunkter och ta tag i texten igen och räds det samtidigt. Under tiden betar jag av allt i mitt liv som stått på paus under de senaste månadernas intensiva arbete. Det gör jag och så tänker jag på döden.

Igår när jag duschade tänkte jag på mat, jag gör ofta det. Jag tänkte på maträtter som jag var sugen på att laga. Äta också naturligtvis, men det är ofta själva lagandet jag längtar mest efter, på det sättet är jag knäpp, jag vet. Jag tänkte på fisk-och skaldjursgryta med saffran, det var länge sedan jag lagade en sådan. Och av någon anledning så började jag fundera över hur många gånger till i livet jag skulle hinna laga och äta fisk- och skaldjursgrytan med saffran innan jag dör. Jag kände starkt att någonstans därute finns det en exakt siffra, men jag får naturligtvis inte tag på den – siffran på antalet fiskgrytor innan död. Om jag visste siffran så skulle den i sig inte kunna skrämma mig. Låt säga att den är låg, typ tre, så behöver ju det i sig ändå inte betyda att jag dör inom kort, bara att jag oftast kommer att ha lust att laga och äta andra saker. Jag kan rent teoretiskt bli 100 år och aldrig mer äta fiskgryta med saffran. Det är inte troligt, men möjligt. Men det är tanken på att det en dag kommer finnas en exakt siffra (som ingen kommer ha koll på så klart) som stressar mig. Att det inte bara kommer pågå och pågå. Detta är ju inte någon ny information för mig, men den har blivit svårare att hålla ifrån sig känslomässigt. Min dödsångest kommer i form av saffransdoftande rykande het gryta. (Med lite klippt persilja över och en klick riktigt stark aioli.)

Skorpan

När jag var runt 10 år så hade jag en kompis som hade flera kaniner. Jag var oerhört avundsjuk på henne och förtjust i dessa lena, långörade hoppande dvärgvädurar och gjorde det som barn gör – tjatade på mina föräldrar att jag borde få en kanin. Och till slut fick jag det. En svart liten rund sak med brun nos som jag döpte till Skorpan. Lyckan var total och pappa byggde den finaste kaninburen som någonsin skådats, röd med vita knutar. Jag la in halm och satte upp saltsten och vattenflaska och allt vad som behövdes. Och Skorpan kom till oss och det visade sig snart att jag inte var någon bra kaninmamma alls. Skorpan var en lite skygg varelse och jag reagerade inte med det som jag nu som vuxen förstår behövdes – att ösa på med mer närhet och kärlek för att göra honom trygg. Utan jag blev istället rädd för Skorpan. Vågade inte hålla honom för att det var så läskigt när han sprattlade sig ur mitt grepp och så vidare. Rädslan blev till en distans och min lycka byttes ut mot ständigt dåligt samvete kombinerat med ointresse. Till slut fick Skorpan flytta vidare till en annan familj och det var nog bra. Jag var helt uppenbart ingen kaninmänniska och jag har aldrig någonsin velat ha husdjur igen.

Den där rädslan inför en liten gullig kanin var speciell. Jag kan så tydligt minnas känslan. Det var ju inte rädslan för att kaninen skulle förgöra mig direkt, utan det var en rädsla kopplad till kontrollförlust och känsla av maktlöshet. Skorpan var en liten söt varelse som jag hade önskat mig och som jag var ansvarig för, men som inte alltid (sällan) betedde sig som jag önskade. Skorpan hoppade iväg åt fel håll och var snabb som satan, Skorpan vägrade att hoppa med när jag ville att han skulle göra det och han kunde sprattla sig ur omfamningar när han inte kände för närhet. Skorpan hade integritet och en egen vilja. Eventuellt var han även något labil och inte blev det bättre av att hans främsta beskyddare var rädd för honom. Skorpan-rädslan kommer tillbaka till mig nu ibland, och nu är den kopplad till mina barn. En skillnad finns: med Skorpan fanns den hela tiden och så är det inte alls med barnen, utan med dem är det i specifika situationer. När vi måste göra något och de vägrar. Som en gång när vi inför en resa skulle vaccinera oss och min äldsta dotter får ett grandiost utbrott på vaccinmottagningen och vägrar gå med på att få spruta trots att all världens belöningar lovats henne om hon gör det. Eller som i helgen när hon vägrade följa med hem från landet. Eller som när den lilla är förtvivlat arg och ledsen men absolut inte vill bli tröstad och absolut inte vill bli inte-tröstad. I lägen där det inte går att göra rätt och där man inte kan ge upp men inte har en aning om vad man ska göra. När ansvaret för de små gulliga skitjobbiga varelserna känns helt ohanterligt och övermäktig. När jag känner att jag kommer till korta och blir desperat – då är det Skorpanrädslan som går igen.

När det var som jobbigast med Skorpan så drömde jag en mardröm om att han flydde ur sin bur genom att med egen kraft krossa sig själv platt som ett A4-ark för att kunna pressa sig ut ur en springa i buren. Så gärna ville han fly från mig i min dröm. Den drömda bilden av en platt kanin förföljde mig även i vaket tillstånd. Många år senare, när min ena dotter är ett par månader gammal så drömmer jag en ny mardröm som ger samma obehagskänslor. Jag drömmer att jag sitter på ett café med mitt barn och tappar henne av misstag. När hon faller på golvet så ramlar huvudet av och jag ser det lilla bebishuvudet rulla iväg mellan caféstolar och bord. Den absurda scenen är obehagligt kristallklar för mig så här sju år senare och jag blir illa berörd nu av att skriva om den. Det handlar om en rädsla över att skada med sin oduglighet, att inte räcka till, att inte kunna göra rätt.

Mycket känns igen men skillnaden mellan min relation till Skorpan och den till mina barn är ändå stor. Rädslan är inte grundläget nu, den gör bara tillfälliga besök. Och jag tror inte för en sekund att mina barn skulle ha det bättre hos en annan familj. Visst är jag oduglig ibland, men oftast inte. Och nu har jag vett att ösa på med närhet och kärlek.

Men fan alltså, stackars Skorpan. Förlåt för att jag var så dålig, du lilla nu döda kaninjävel. Jag kommer ihåg att din födelsedag var den 28 augusti.

Sluta skrik för fan!

Här har det varit skamligt tyst alldeles för länge. Orsak: slutarbete med nästa bok samt annat, mindre intressant arbete. Men nu så! Förra veckan lämnade jag in manuset till Sluta skrik för fan! en bok om att leva med barn, till min redaktör. Nu ser jag fram emot att studsa den fram och tillbaka med henne i ett antal redigeringsvändor för att göra den bättre och skarpare. Här får ni ett  smakprov i form av favoritcitat från en av mina intervjupersoner:

”Jag tycker egentligen inte att det har hänt så mycket med modersidealen sedan våra mammor var unga. Det finns fortfarande en större förväntan på ansvarstagande och självuppoffring på kvinnor.  Skillnaden är väl att nu ska man också göra en fantastisk karriär. Så man ska vara världens bästa morsa och samtidigt göra succé på jobbet. Jag är så oerhört trött på framgångssagor om dem som ”lyckas” med det. Priviligierade människor som kanske har råd att köpa sig barnpassning och städhjälp.  Och så är det trist att det fortfarande är så skamfyllt och tabubelagt om en mamma prioriterar sig själv ibland, inte vill vara bara morsa.
Och så den senaste grejen nu då – det här med pottning. Alltså att man står och håller en pytteliten bebis över toan jättelänge – vad fan är grejen med det? Vad i själva helvetet? Jag trodde att det var ett skämt. Ens eget liv är det inte värt någonting? Är man inte värd något själv? Varför blir folk dumma i huvudet?”

2016

Låt mig utvärdera 2016 i all hast och genom att säkert glömma hälften.

Bäst i år:
Gissa. Jag gav ut en bok. Den dröm jag haft längst i livet gick i uppfyllelse. Det är ju sjukt.

Sämst i år:
Världspolitisk depp och i det lilla: stressen. Satan vad jag har levt med hjärtat i halsgropen långa perioder i år.

Året fest:
Jamen det är ju releasefesten fast den var så överväldigande att jag knappt känner att jag var med själv. Men det var jag, jag har sett bilder. Men releasen är inte ensam på tronen. I skärningspunkten mellan sensommar och tidig höst hade min vän Hanna en magisk ”kvinnofest”. En hemmafest som gav mig så jävla mycket glädje och som jag sent ska glömma.

Årets barn:
MIna barn faktiskt. Värre än alla andras, bättre än alla andras. De blir fan roligare att leva med för varje år som går, och framförallt har de nu under senare delen av året varit så extra fantastiska tillsammans. Minst fem gånger om dagen går mitt hjärta sönder (på ett gulligt sätt) när de kramas eller tröstar varandra eller beter sig fint i största allmänhet.

Årets as:
Mina barn faktiskt. Ibland beter de sig inte alls.

Årets mat:
Banh mi med mycket sriracha. Det är det jag drömmer om oftast.

Årets dryck:
Rödvin. Men lägg av, det är LIVETS dryck. Men jag har även haft ett starkt champagneår, framförallt efter releasefesten då jag fick så många bubbliga presenter. (Men oroa er ej, de flesta är kvar. Jag har inte börjat borsta tänderna i champagne än.) Det jag dricker allra mest är förmodligen ändå överprissatt köpekaffe.

Årets besvikelse:
Det har varit ett dåligt reseår. Kanske mitt sämsta i vuxen ålder någonsin. Har inte varit längre bort än Legoland.

Årets största out of character-grej:
Jag började med yoga, främst på grund av stressen. Sen slutade jag med yoga, på grund av att jag inte hann/stressen. Min ambition är att fortsätta med yoga, trots att det förstör min image.

Årets sorg:
Mormor finns inte mer. Och jag har inte längre några mor- eller farföräldrar i livet.

Årets mest frekventa företeelse:
Intervjuer. SOM jag har intervjuat i år! Mängder av människor har jag intervjuat. Men jag har också för första gången hamnat på andra sidan, och själv blivit intervjuad. Det är oftast roligt det också.

Årets modigaste stund:
När jag sa upp mig och äntligen vågade kasta mig ut som frilans. Och när jag var med i tv fast jag inte vågade.

Och till sist vill jag bara lista några av årets mest ljuvliga stunder:
– när jag hade ett skrivardygn på Görvälns slott under våren.
– när jag fick hålla min bok i handen för första gången och stod utanför centralen och bölade.
– när jag dundrade ut ur porten på jobbet sista dagen på min anställning.
– när Carmen sa ”jag älskar dig mamma” för första gången.
– sommarens alla bad. Det var ett bra badår. Och det är bra att bo på en ö.

Jag vet hur det kommer bli. Tiden går och ens samlade uppfattning av hur en tidsperiod varit komprimeras och blir mindre nyanserad. Jag är övertygad om att jag mycket snart kommer börja prata om 2016 som ett av mina bästa år hittills. Jag är mycket för att recensera och rangordna år på så sätt. Och det är ju sant, det var ett bra år. Men även ett år då en dröm går i uppfyllelse så faller tårar, hopar sig ångest, maler oro och så vidare. Man är inte fri för det. Det är som det är. Men jag är glad att jag har fått vara med om 2016, det är jag. Och jag ska bada i nostalgin utan skam. Jag ska tänka på frukostarna på bryggan, på stunden när jag klev ur taxin utanför bokmässan och hade allt framför mig,  på alla fina ord om boken som folk skickat till mig, på ensampromenaderna hem genom nattglittrig stad, på den iskalla ölen efter Legoland, på tvååringshanden på min kind om natten, på skrattattackerna i Köpenhamn och på skaldjurplatån jag delade med Gunnar på väg till Helsingfors. Jag kommer kanske till och med börja romantisera stressen jag haft under hösten när jag nästan dukat under av ett frilansuppdrag som växte över alla gränser. ”Det var väl härligt ändå” kommer jag att tänka. Jag är oftast ganska svartsynt i nuet, men när jag blickar bakåt är jag fan som Mia Törnblom på käckhetsspeed.

img_2183