tillbaka till start

Kära dagbok: vägen mot tredje boken

Jag fick den här idén, att jag vill dag för dag-dokumentera ett bokskrivarår. Helst skulle det ju ha varit från påskrivet kontrakt till lansering, men nu blev det inte så eftersom jag kom på idén för sent. Så vi börjar nu istället. Och på den första dagen av detta dokumenterande kan jag konstatera: idag kommer jag inte alls hinna jobba med kommande boken. Det är också en vanlig typ av dag under ett bokskrivarår när man jonglerar brödfödejobb parallellt. Det är som det är. Däremot finns trean med arbetsnamn Ät din jävel ständigt i mitt medvetande. Jag kommer på formuleringar när jag hackar lök och nya ämnen när jag borde sova. Förhoppningsvis antecknar jag dem i mobilen. Ibland gör jag inte det och då försvinner de tyvärr i den allmänna röran av tankar i huvudet, där allt ligger osorterat. Tankar om ”måste lämna höstlovsnärvarolapp till fritids” huller om buller med ”vem är jag om jag inte gör saker”. Tankar om döden och läppstift om vart annat. Det är oerhört lätt att tappa bort idéer i det där kaoset.

Istället för att skriva på nästa bok kommer jag idag bland annat att:
– skriva text om nödsignaler till sjöss
– planera nästa termins skrivarkurser
– hålla skrivarkurs för ungdomar

Barn ÄR jobbiga, föräldrar likaså

I en krönika i Expressen den 16 september skriver Jenny Strömstedt att hon noterat en förändring i hur det pratas om barn och föräldraskap. Hon skriver: ”Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?”. Strömstedt tar avstamp i en nyligen utkommen barnbok – Olle och Bolle är bröder (Rabén & Sjögren). Boken är skriven av Charlotta Lannebo och illustrerad av Ellen Ekman och skildrar en ganska vanlig ledig dag i en liten familj med en mamma och två bröder med några år mellan sig. Boken är socialrealistisk på ett sätt som inte är alltför vanligt i barnböcker, den bilden delar jag med Jenny Strömstedt, men jag delar inte hennes oro över detta, tvärtom. Inte heller läser jag boken som anmärkningsvärt mörk. Visst, syskonen hamnar i bråk stup i ett (såsom syskon i verkligheten gör) och mamman i berättelsen är inte äppelkäck, men knappast någon håglöst uppgiven figur heller. Det rullas chokladbollar och blir tjafs. Ömsom kul, ömsom strul – så som familjeliv faktiskt är.

Kan det vara så att en reaktion på att föräldraskapet nu framställs som betungande delvis är en effekt av att det tidigare framställts som så ensidigt rosenskimrande? Det kanske har gnällts för lite innan, putsats för mycket på fasaderna? Och därför reagerar vi nu när andra, mindre polerade berättelser dyker upp. Det jag håller med Jenny Strömstedt om är att det finns ett faktiskt samhällsproblem i de samlade kraven på föräldrar, särskilt mammor, idag. Normer och ideal som skriker efter perfektion på samtliga livsområden och som är omöjliga att förena. Men jag håller alltså inte med Jenny Strömstedt om det andra ledet – att det gnälls för mycket. Jag tror att det är ett rent sundhetstecken – att vi börjar se och sätta ord på det som är svårhanterligt och tungt och vågar prata om det utan skam. Jag tror att det kan vara första steget till förändring, ett ifrågasättande av de kvävande ideal som råder.

Jag har som journalist och författare valt att fokusera på de sidorna av familjelivet som inte passar så bra på omslaget av Mama. Och det blir alltmer tydligt för mig att många föräldrar som står med båda fötterna djupt nedsjunkna i blöjhinkar och sömnbrist har ett stort behov av igenkänning och sanna berättelser, utan filter. Varför skulle inte detsamma gälla för barnen? När vi slutar sortera in känslor i fint och fult så hjälper vi också dem. Den värmande trösten i igenkänning ska vi inte hålla för oss själva. De flesta barn upplever syskonbråk och föräldrar som suckar trött åt tjafsandet, klart att det ska finnas böcker som skildrar det! På samma sätt som böcker med äventyr, mys och verklighetsflykt också behövs, och de skrivs ju fortfarande.

Barn är jobbiga, föräldrar likaså. Det är vad jag tycker att boken om Olle och Bolle handlar om. På samma sätt som att min egen bok vars titel Sluta skrik för fan riktar sig åt två håll. Den skildrar dels den desperata känslan hos föräldrar som fått öronen sönderskrikta lite för många gånger, men är lika mycket riktat mot föräldrarna som någon gång blivit lite för arga och just skrikit ”sluta skrik”, paradoxernas paradox. Vi är alla människor, stora som små. Vi gör fel, relationer är svåra, sömnbrist är hårt.
Att vi öppnar upp dörrarna kring familjelivet tror jag gynnar alla, såväl barn som föräldrar. Mindre instängt, mer igenkänning, större möjligheter att lufta känslor och tankar. I Olle och Bolles mamma ser jag inte en förälder som inte orkar med sina barn. Det är ju just precis det hon gör. Hon tar nya tag, samlar sig. Försöker med något nytt, lirkar och lockar och agerar medlare, behöver djupandas lite ibland. Vem gör inte det?

Recensioner av andras föräldraskap och liv

Först och främst: nu är det mindre än en vecka tills Sluta skrik för fan släpps i butik! Fantastiskt roligt och spännande känns det. Förra veckan blev jag intervjuad om boken av Kristin Nord på Sydsvenskan och vi kom att prata om det där med att så många verkar ha så mycket åsikter om andra människors sätt att vara föräldrar på. Man ser det ständigt i sociala medier, små pikar eller konstateranden med uppfostrande undertext: ”Jaha, ni ger ert barn köpt barnmat ser jag.” Eller: ”Så ettåringen har skärmtid alltså?”, ”varför skaffar man ens barn om man sen lämnar dem på förskola hela dagarna” och liknande. Detta pågår ju även away from keyboard . Vem har inte fått en kommentar på stan om att ”oj, ska inte barnet ha mer på sig?” eller fått höra av närstående: ”ska hon verkligen ammas nu igen?”. Det är onekligen något med barn och föräldraskap som gör att folk känner sig fria att gå loss i realtidsrecensioner av sina medmänniskors förehavanden.

Visst kan det i vissa fall handla om en ren omsorg om barnen, och självklart ska man reagera om man ser något som helt uppenbart är skadligt. Men i de flesta fallen så tror  jag att det inte handlar om det. Föräldraskap är svårt och barn är brinnande viktiga för oss så klart. När jag intervjuat föräldrar i mitt researcharbete så har det blivit tydligt att många är jätteoroliga för att göra fel, för att ”förstöra” sina barn. Kanske är det också ur den oron som det där recenserandet föds hos vissa. Att det blir väldigt väldigt viktigt att vara övertygad om att ens eget sätt att göra på är rätt, och ett sätt att befästa den känslan i sig själv är att peka finger åt sådana som gör annorlunda. Som en av mina intervjupersoner sa: ”om man själv har lite dåligt självförtroende så är det skönt om andra har det också”. Men det kan också vara åt andra hållet. Att man i rollen som förälder verkligen hittat hem och känner att det är precis detta och inget annat som man är ämnad för. Då är det nära till hands att ta på sig rollen som tipsare och frälsare, även om ingen direkt bett om ens tips.

Jag har svårast att förstå dem som verkligen söker upp människor i sociala medier som helt uppenbart har en helt annorlunda syn än en själv, och sedan går loss med pekpinnar i kommentarsfälten. Jag menar alltså inte att man bara ska följa sådana som är exakt som en själv, men man kan ju försöka hålla sig från att uppfostra andra vuxna människor. Och man kan försöka behålla en ödmjukhet och se att det finns olika sätt att vara förälder på och att det inte finns något som säger att man själv sitter på ett absolut facit över vad som är rätt och bäst.

 

 

 

 

Nedräkning, men inte fan är det till vila

Jag scrollar sociala medier-flödet och ser att varannat inlägg handlar om att någon räknar ner till semester eller precis har gått på semester. Väldigt glada över detta är alla också, även småbarnsföräldrarna. Själv har jag nu 3 dagar kvar innan någon form av semi-ledighet (eftersom jag är frilans så stänger jag aldrig ner helt) då barnen ska vara hemma från föris/fritids i 4 veckor. Och mina känslor inför detta är inte enbart soliga. Jag skriver om detta i kommande Sluta skrik för fan, hur semester inte längre är semester när man har barn. Det betyder inte att jag skulle vilja vara utan den lediga tiden med barnen, men jag både ser fram emot den samtidigt som jag känner en växande klump i magen. Låt mig sia om hur det kommer att vara:

Morgnar utan klockväckning där vi alla får ligga kvar lite för länge och titta in i varsin skärm. Bryggfrukost, spillt kaffe och idyll. Åka till landet och höra ”när är vi framme” var tredje minut i tre timmar. Sammanbrott över getingar från barnen och från Gunnar. Hån från mitt håll över att de är så fåniga kring getingar. Grilla på baksidan, barn som springer runt. Kvällsbad med sjögräskrig. Åka in till stan och gå på barnbio en knallsolig dag. Vanliga mellandagar då jag suckar över att det är omöjligt att trolla fram lunchmat varje dag i 4 veckor och då barnen är rastlösa. Vi kommer med gälla röster då upprört säga saker som ”det kanske hade varit bättre om du gått på fritids hela sommaren då eftersom du är så missnöjd” och sen kommer vi ångra vår trista ton. Vi kommer att göra en resa och det kommer förmodligen vara ett jävla kaos innan vi kommer iväg som vanligt. Total stressmisär. När vi väl är på planet sänker sig kanske ett tillfälligt lugn i en kvart. Kanske hinner vi ta in ett glas vin som ett barn sedan har omkull inom 3 sekunder. Vi kommer att vara på en underbar plats och det kommer att finnas underbara stunder men det kommer också finnas stunder då vi undrar varför i helvete vi utsatt oss för detta för.

Så kommer ”ledigheten” vara, en balans mellan heaven and hell. Som tur är, så är de där luckorna av lätthet, då barnen leker skrattandes i strandbrynet och allt bara tillfälligt funkar, så starka att de gör det värt det. Men måndagen den 7 augusti då vardagen är tillbaka igen, då vet jag att jag kommer att välkomna den. Kanske har den till och med föregåtts av en nedräkning.

Jämförelser

”Sluta jämföra dig med andra” är ju ett sådant där tips man får man med jämna mellanrum vare sig man vill ha det eller inte. Liksom så många andra råd i samma genre – alltså ”ändra din inställning”-genren- är de helt värdelösa. ”Ryck upp dig”, ”se det från det ljusa sidan” eller ”det är väl inget att vara ledsen över”  är alla meningar som aldrig någonsin har bidragit till att någon blivit gladare, mindre orolig osv. Att någon berättar för oss hur vi ska känna ändrar mycket sällan våra känslor. Och det där med jämförandet är väl mänskligt, vi behöver något att förhålla oss till, men det är klart att det ibland får trista konsekvenser. Som det här med att mycket få av oss är nöjda med vad vi har utan alltid vill ha mer.

För några dagar sedan gick jag en promenad här på Stora Essingen där jag bor. Jag gick förbi fantastiska hus med lummiga uteplatser, stora lägenheter med terrasser med sjöutsikt och all möjlig lyx. Och jag kände den stora avundsjukan rulla in. Jag gick och funderade på vad bostäderna kunde kosta (sinnessjukt mycket så klart) och vem i helvete som har råd med sådant. Jag vet inte vilka, men jag vet att det inte är vi i alla fall. Vi bor mitt på ön i en liten trea, fyra personer. Å andra sidan så bor vi ju just här, med tre minuters promenad till ett dopp i Mälaren och tio minuters buss till city. Vi är ju superprivvade, jag vet det, men jämför mig ändå oftast med de som är ännu mer privvade. Blir tokig på tanken på människor som inte bara kan bo exakt som de vill utan som OCKSÅ har råd att resa varje år. Jag funderar mycket på om de fattar hur glidigt de har det, om de ofta tänker på det. Men jag vet samtidigt att det finns många som skulle tycka att mitt liv var extremt extravagant och lyxigt. Det är svårt det här, det väcker dunkla känslor.

Hursomhelst är det ett faktum att vi bor i den lilla del av världen där människor har det som bäst. Mycket av det vi tar för givet är sådant som människor i andra delar av världen skulle se som ofattbar lyx. Vi har dragit en vinstlott i ett grandiost och extremt orättvist lotteri. Det finns åtminstone en stund på dagen då min ödmjukhet inför detta blir större än min jämförelsesjuka med de som har det bättre – och det är varje kväll när jag går och lägger mig. När jag kryper ner mellan lakan av bomull intill en sovande nästantreåring. Lägger mitt huvud på en mjuk kudde och ansiktet mot treåringens rufsiga hår, drar upp täcket och känner en liten hand lägga sig på min kind – då översköljs jag av tacksamhet. Jag får sova i den där varma sängen, med mina nära, i ett hem som är mitt och vars dörrar jag kan stänga och öppna som jag vill. Utanför åker möjligtvis några irriterande fjortiskillar på moppe och skriker, men inga bomber faller, inga larm tjuter. Att vi får ha det så här, det går knappt att ta in.

Ilska, barn och vårt censurerande av känslor

 

Bilden ni ser föreställer mig som liten. Det är en av mina absoluta favoritbilder på mig själv. Jag är född i november 1980, så jag gissar att bilden är tagen av min mamma eller pappa 1981, framkallad och inklistrad i ett album, tillsammans med en massa andra bilder på mig och familjen. Viktigt att påpeka här att jag inte känner att den här bilden har skadat mig på något sätt. Jag är inte kränkt eller upprörd över att mina föräldrar har fotat mig i ett upprört tillstånd, ty jag är övertygad om att:
1. de hade koll på läget, det var ju inte så att jag grät för att jag typ hade en byrå över mig och var nära att krossas
2. alla känslor ska få finnas och pratas om.

Jag har många gånger sett upprörda diskussioner kring bilder på barn som är ledsna, sura eller arga, vissa menar att det är kränkande för barnet. Jag tycker vi kan ta och fundera ett varv till över den inställningen- vad är det man verkligen säger om man påstår något sådant? Jo, det man säger är att ilska och ledsenhet är känslor som inte bör visas upp, att de är känslor som ska hållas undan. Få blir upprörda över bilder på glada barn, men ilska är lika mycket en grundkänsla som glädje och det vi gör när vi menar att bara en av dessa gör sig bra på bild är att vi skambelägger ilskan och laddar den onödigt mycket.

När jag skrev Dra åt helvete – en bok om gräl så fördjupade jag mig just i känslan ilska. Och det är så tydligt att många av oss har en laddad relation till den. Vi får inte riktigt ihop den där kraftfulla, lite råa känslan med vår självbild som civiliserade, polerade människor. Men alla känner vi ilska ibland, och psykologerna är eniga om att de som ständigt trycker undan den kan få rätt allvarliga problem på sikt. Så det vore ju önskvärt om vi inte vidareförmedlade rädslan för ilska till våra barn tänker jag.

Idag läggs ett lager till över allt detta som handlar om bilder av barn, och det är vad som passar sig och inte passar sig att lägga ut på sociala medier. Jag tror att den inställning vi har idag fortfarande präglas av att det är hyfsat nytt för oss, och i det ligger en rädsla. Men mycket snart tror jag att vi kommer sluta att så tydligt dela upp världen i irl och www. Vi kommer bara att se sociala medier som en del av livet, en kommunikationskanal bland andra, och att ens bild finns publicerad blir mindre och mindre laddat för varje dag som går, bland annat eftersom det i den stora massan bilder som vräks ut dagligen blir en allt mindre beståndsdel. Sen finns det naturligtvis undantag, och det är självklart inte så att allt bör publiceras. Men den här nojiga och ibland upptrissade stämningen kring att ”hänga ut sig själv på nätet”, – jag tror och hoppas att den kommer självdö. Det kommer fortsatt skilja sig mellan hur mycket människor delar med sig av sig själva, precis som det gör i ett lunchrum på en arbetsplats. Vissa är stängdare än andra och vice versa. Men jag tror att vi behöver skaka om det här trädet ordentligt och se vad vi har för premisser innan vi dömer, och om de premisserna verkligen är så självklara eller om de behöver ifrågasättas.

Slutligen: Det finns långt många fler bilder på mig som barn där jag är glad eller åtminstone lugn. Det är ju inte så konstigt eftersom det ofta är ett rätt stressat läge när ett barn gråter eller skriker, det är naturligtvis fullt rimligt att föräldrar fokuserar på att lugna i första hand. Men jag är väldigt glad att den här ledsetarga bilden på mig finns, för den är också jag. Att visa att jag är arg ibland är inte på något sätt mer blottande än att visa att jag är glad ibland, och om vi endast reproducerar bilder (faktiska och symboliska) på skrattande barn i strukna bomullskläder i motljus på en äng, glatt lekandes med giftfria pedagogiska träleksaker, så förminskar vi bilden av barn och barndom anser jag. Vi förminskar de människor som barnen är.

 

Jag har aldrig lyckats leva i det så kallade nuet. Jag är ständigt steget före eller steget efter. Oroar mig för vad som ska ske eller längtar till något speciellt i framtiden. Alternativt ältar något som hänt eller är supernostalgisk över annat. Jag är generellt mycket nostalgisk. Jag kan romantisera nästan allt som ligger i förfluten tid. En gång blev jag och min man osams över att han tog ner mina fina minnen om amning genom att påstå att jag ju också tyckte att det var skitjobbigt att amma. Det gjorde jag ju i och för sig, men jag minns det mest som ljuvligt. Ibland var det ljuvligt i alla fall, kanske en av fem gånger? Den absoluta närheten med den lilla människan, den kunde göra mig helt uppfylld. Men visst, om jag ska vara ärlig – också superfrustrerad. När man var svettig och stressad och behövde panikamma på stan till exempel. Hursomhelst. På den här bänken på Lilla Essingen brukade jag sitta och amma Hedda, min förstfödda, under många barnvagnspromenader hennes första sommar. Säkert var jag inte superharmonisk alla gånger de skedde, men det känns så, när jag minns tillbaka.

Texttrassel och lyckan när det blivit utrett

Att skriva är ibland som att nysta upp ett nystan, reda ut ett stort trassel. Från början känns det omöjligt och oöverkomligt att få någon ordning på alla ord och alla tankar. Hopplöst att skapa ordning och mening i röran. Därför tar det alltid emot i starten. Men sen tvingar man sig själv medelst våld, och när man börjat dra i de första trådarna, lösa upp någon enda liten knut, så blir det alltmer lockande att fortsätta. Ju mer man håller på desto lättare och roligare blir det, även om man också senare i processen kan stöta på någon riktigt hårt åtdragen knut som får en att vilja ge upp och gå loss på allt med saxen. Men om man ger sig fan på att pilla vidare, testa olika sätt, lirka – så kan man komma vidare.

Till slut är det uppnystat, och snöret/texten ligger där framför en. Uttrasslat och begripligt. Det är underbart.

Göra fel

Det är fyra och ett halvt års skillnad mellan våra två barn. Jag är tacksam för de åren på många sätt. Dels att vi gav oss själva tid att samla ihop oss hyfsat innan nästa drabbning av sömnlöshet och bebisvrål, dels att åldersskillnaden ger mig perspektiv nu. Genom att uppleva den yngstas första år så omlever jag också den äldstas första år. Plockar ner kläder från vinden och plockar fram stunder ur minnet. Ibland är det smärtsamt. Det var så mycket med mig, med oss, som inte var ”färdigt” eller vad jag ska kalla det när vi fick vårt första barn. Jag hamnade i ett glupande hål av skräck istället för i babybubbla. Jag hamnade inte i lyckorus efter andra förlossningen heller ska tilläggas, jag blev låg då också men en tröst jag hade var just det att jag visste om att det kunde bli så. Att jag inte var ensam, att jag inte var onormal, att det skulle gå över. Jag var ledsen, men jag behövde inte på samma sätt som första gången vara ledsen över att jag var ledsen, rädd för att vara rädd, och så vidare.

Jag ser på barnen, så olika och lika, varandra och oss.

Jag tänker att jag har gjort många fel och jag kommer göra flera, men att det jag kan göra åt det är att bädda in dem i skyddskuddar av kärlek. För jag kan aldrig lova att bli felfri, men jag kan utlova kärlek.

En person som jag intervjuade för Sluta skrik för fan påpekade det speciella i relationen till just barn, att hur arg man än är på dem så är kärleken fortfarande lika gigantisk.

”Insikten att man kan bli så heligt förbannad på en annan varelse men ändå vilja vara med den. Det är en stor skillnad mot när man är arg på sin partner – då kan man vara lite äcklad nästan, men så känner jag aldrig med mitt barn.”

Det finns inga man förlåter så mycket som sina barn, och samtidigt kan vi vara säkra på att de inte kommer vara lika förlåtande mot oss. Och det är inget konstigt, de ska kunna kräva mer av oss än vi av dem. Jag rustar mig mentalt för dagen då de ska komma till mig och utkräva ansvar för att jag sa något dumt i april 2016. Mitt mål är att aldrig bli defensiv. Att aldrig ifrågasätta deras känslor. Jag hoppas jag lyckas.

Onsdag i april, bokvila och dödsångest

Just nu:

Lite för ljummet kaffe, lite för torra händer, lite för kall april. Och ändå är jag ovanligt tillfreds. Jag vilar i den här märkliga tillvaron efter att man lämnat ifrån sig råmanus och innan man fått tillbaka redaktörens kommentarer. Jag både längtar efter att få hennes synpunkter och ta tag i texten igen och räds det samtidigt. Under tiden betar jag av allt i mitt liv som stått på paus under de senaste månadernas intensiva arbete. Det gör jag och så tänker jag på döden.

Igår när jag duschade tänkte jag på mat, jag gör ofta det. Jag tänkte på maträtter som jag var sugen på att laga. Äta också naturligtvis, men det är ofta själva lagandet jag längtar mest efter, på det sättet är jag knäpp, jag vet. Jag tänkte på fisk-och skaldjursgryta med saffran, det var länge sedan jag lagade en sådan. Och av någon anledning så började jag fundera över hur många gånger till i livet jag skulle hinna laga och äta fisk- och skaldjursgrytan med saffran innan jag dör. Jag kände starkt att någonstans därute finns det en exakt siffra, men jag får naturligtvis inte tag på den – siffran på antalet fiskgrytor innan död. Om jag visste siffran så skulle den i sig inte kunna skrämma mig. Låt säga att den är låg, typ tre, så behöver ju det i sig ändå inte betyda att jag dör inom kort, bara att jag oftast kommer att ha lust att laga och äta andra saker. Jag kan rent teoretiskt bli 100 år och aldrig mer äta fiskgryta med saffran. Det är inte troligt, men möjligt. Men det är tanken på att det en dag kommer finnas en exakt siffra (som ingen kommer ha koll på så klart) som stressar mig. Att det inte bara kommer pågå och pågå. Detta är ju inte någon ny information för mig, men den har blivit svårare att hålla ifrån sig känslomässigt. Min dödsångest kommer i form av saffransdoftande rykande het gryta. (Med lite klippt persilja över och en klick riktigt stark aioli.)

Skorpan

När jag var runt 10 år så hade jag en kompis som hade flera kaniner. Jag var oerhört avundsjuk på henne och förtjust i dessa lena, långörade hoppande dvärgvädurar och gjorde det som barn gör – tjatade på mina föräldrar att jag borde få en kanin. Och till slut fick jag det. En svart liten rund sak med brun nos som jag döpte till Skorpan. Lyckan var total och pappa byggde den finaste kaninburen som någonsin skådats, röd med vita knutar. Jag la in halm och satte upp saltsten och vattenflaska och allt vad som behövdes. Och Skorpan kom till oss och det visade sig snart att jag inte var någon bra kaninmamma alls. Skorpan var en lite skygg varelse och jag reagerade inte med det som jag nu som vuxen förstår behövdes – att ösa på med mer närhet och kärlek för att göra honom trygg. Utan jag blev istället rädd för Skorpan. Vågade inte hålla honom för att det var så läskigt när han sprattlade sig ur mitt grepp och så vidare. Rädslan blev till en distans och min lycka byttes ut mot ständigt dåligt samvete kombinerat med ointresse. Till slut fick Skorpan flytta vidare till en annan familj och det var nog bra. Jag var helt uppenbart ingen kaninmänniska och jag har aldrig någonsin velat ha husdjur igen.

Den där rädslan inför en liten gullig kanin var speciell. Jag kan så tydligt minnas känslan. Det var ju inte rädslan för att kaninen skulle förgöra mig direkt, utan det var en rädsla kopplad till kontrollförlust och känsla av maktlöshet. Skorpan var en liten söt varelse som jag hade önskat mig och som jag var ansvarig för, men som inte alltid (sällan) betedde sig som jag önskade. Skorpan hoppade iväg åt fel håll och var snabb som satan, Skorpan vägrade att hoppa med när jag ville att han skulle göra det och han kunde sprattla sig ur omfamningar när han inte kände för närhet. Skorpan hade integritet och en egen vilja. Eventuellt var han även något labil och inte blev det bättre av att hans främsta beskyddare var rädd för honom. Skorpan-rädslan kommer tillbaka till mig nu ibland, och nu är den kopplad till mina barn. En skillnad finns: med Skorpan fanns den hela tiden och så är det inte alls med barnen, utan med dem är det i specifika situationer. När vi måste göra något och de vägrar. Som en gång när vi inför en resa skulle vaccinera oss och min äldsta dotter får ett grandiost utbrott på vaccinmottagningen och vägrar gå med på att få spruta trots att all världens belöningar lovats henne om hon gör det. Eller som i helgen när hon vägrade följa med hem från landet. Eller som när den lilla är förtvivlat arg och ledsen men absolut inte vill bli tröstad och absolut inte vill bli inte-tröstad. I lägen där det inte går att göra rätt och där man inte kan ge upp men inte har en aning om vad man ska göra. När ansvaret för de små gulliga skitjobbiga varelserna känns helt ohanterligt och övermäktig. När jag känner att jag kommer till korta och blir desperat – då är det Skorpanrädslan som går igen.

När det var som jobbigast med Skorpan så drömde jag en mardröm om att han flydde ur sin bur genom att med egen kraft krossa sig själv platt som ett A4-ark för att kunna pressa sig ut ur en springa i buren. Så gärna ville han fly från mig i min dröm. Den drömda bilden av en platt kanin förföljde mig även i vaket tillstånd. Många år senare, när min ena dotter är ett par månader gammal så drömmer jag en ny mardröm som ger samma obehagskänslor. Jag drömmer att jag sitter på ett café med mitt barn och tappar henne av misstag. När hon faller på golvet så ramlar huvudet av och jag ser det lilla bebishuvudet rulla iväg mellan caféstolar och bord. Den absurda scenen är obehagligt kristallklar för mig så här sju år senare och jag blir illa berörd nu av att skriva om den. Det handlar om en rädsla över att skada med sin oduglighet, att inte räcka till, att inte kunna göra rätt.

Mycket känns igen men skillnaden mellan min relation till Skorpan och den till mina barn är ändå stor. Rädslan är inte grundläget nu, den gör bara tillfälliga besök. Och jag tror inte för en sekund att mina barn skulle ha det bättre hos en annan familj. Visst är jag oduglig ibland, men oftast inte. Och nu har jag vett att ösa på med närhet och kärlek.

Men fan alltså, stackars Skorpan. Förlåt för att jag var så dålig, du lilla nu döda kaninjävel. Jag kommer ihåg att din födelsedag var den 28 augusti.

Sluta skrik för fan!

Här har det varit skamligt tyst alldeles för länge. Orsak: slutarbete med nästa bok samt annat, mindre intressant arbete. Men nu så! Förra veckan lämnade jag in manuset till Sluta skrik för fan! en bok om att leva med barn, till min redaktör. Nu ser jag fram emot att studsa den fram och tillbaka med henne i ett antal redigeringsvändor för att göra den bättre och skarpare. Här får ni ett  smakprov i form av favoritcitat från en av mina intervjupersoner:

”Jag tycker egentligen inte att det har hänt så mycket med modersidealen sedan våra mammor var unga. Det finns fortfarande en större förväntan på ansvarstagande och självuppoffring på kvinnor.  Skillnaden är väl att nu ska man också göra en fantastisk karriär. Så man ska vara världens bästa morsa och samtidigt göra succé på jobbet. Jag är så oerhört trött på framgångssagor om dem som ”lyckas” med det. Priviligierade människor som kanske har råd att köpa sig barnpassning och städhjälp.  Och så är det trist att det fortfarande är så skamfyllt och tabubelagt om en mamma prioriterar sig själv ibland, inte vill vara bara morsa.
Och så den senaste grejen nu då – det här med pottning. Alltså att man står och håller en pytteliten bebis över toan jättelänge – vad fan är grejen med det? Vad i själva helvetet? Jag trodde att det var ett skämt. Ens eget liv är det inte värt någonting? Är man inte värd något själv? Varför blir folk dumma i huvudet?”

2016

Låt mig utvärdera 2016 i all hast och genom att säkert glömma hälften.

Bäst i år:
Gissa. Jag gav ut en bok. Den dröm jag haft längst i livet gick i uppfyllelse. Det är ju sjukt.

Sämst i år:
Världspolitisk depp och i det lilla: stressen. Satan vad jag har levt med hjärtat i halsgropen långa perioder i år.

Året fest:
Jamen det är ju releasefesten fast den var så överväldigande att jag knappt känner att jag var med själv. Men det var jag, jag har sett bilder. Men releasen är inte ensam på tronen. I skärningspunkten mellan sensommar och tidig höst hade min vän Hanna en magisk ”kvinnofest”. En hemmafest som gav mig så jävla mycket glädje och som jag sent ska glömma.

Årets barn:
MIna barn faktiskt. Värre än alla andras, bättre än alla andras. De blir fan roligare att leva med för varje år som går, och framförallt har de nu under senare delen av året varit så extra fantastiska tillsammans. Minst fem gånger om dagen går mitt hjärta sönder (på ett gulligt sätt) när de kramas eller tröstar varandra eller beter sig fint i största allmänhet.

Årets as:
Mina barn faktiskt. Ibland beter de sig inte alls.

Årets mat:
Banh mi med mycket sriracha. Det är det jag drömmer om oftast.

Årets dryck:
Rödvin. Men lägg av, det är LIVETS dryck. Men jag har även haft ett starkt champagneår, framförallt efter releasefesten då jag fick så många bubbliga presenter. (Men oroa er ej, de flesta är kvar. Jag har inte börjat borsta tänderna i champagne än.) Det jag dricker allra mest är förmodligen ändå överprissatt köpekaffe.

Årets besvikelse:
Det har varit ett dåligt reseår. Kanske mitt sämsta i vuxen ålder någonsin. Har inte varit längre bort än Legoland.

Årets största out of character-grej:
Jag började med yoga, främst på grund av stressen. Sen slutade jag med yoga, på grund av att jag inte hann/stressen. Min ambition är att fortsätta med yoga, trots att det förstör min image.

Årets sorg:
Mormor finns inte mer. Och jag har inte längre några mor- eller farföräldrar i livet.

Årets mest frekventa företeelse:
Intervjuer. SOM jag har intervjuat i år! Mängder av människor har jag intervjuat. Men jag har också för första gången hamnat på andra sidan, och själv blivit intervjuad. Det är oftast roligt det också.

Årets modigaste stund:
När jag sa upp mig och äntligen vågade kasta mig ut som frilans. Och när jag var med i tv fast jag inte vågade.

Och till sist vill jag bara lista några av årets mest ljuvliga stunder:
– när jag hade ett skrivardygn på Görvälns slott under våren.
– när jag fick hålla min bok i handen för första gången och stod utanför centralen och bölade.
– när jag dundrade ut ur porten på jobbet sista dagen på min anställning.
– när Carmen sa ”jag älskar dig mamma” för första gången.
– sommarens alla bad. Det var ett bra badår. Och det är bra att bo på en ö.

Jag vet hur det kommer bli. Tiden går och ens samlade uppfattning av hur en tidsperiod varit komprimeras och blir mindre nyanserad. Jag är övertygad om att jag mycket snart kommer börja prata om 2016 som ett av mina bästa år hittills. Jag är mycket för att recensera och rangordna år på så sätt. Och det är ju sant, det var ett bra år. Men även ett år då en dröm går i uppfyllelse så faller tårar, hopar sig ångest, maler oro och så vidare. Man är inte fri för det. Det är som det är. Men jag är glad att jag har fått vara med om 2016, det är jag. Och jag ska bada i nostalgin utan skam. Jag ska tänka på frukostarna på bryggan, på stunden när jag klev ur taxin utanför bokmässan och hade allt framför mig,  på alla fina ord om boken som folk skickat till mig, på ensampromenaderna hem genom nattglittrig stad, på den iskalla ölen efter Legoland, på tvååringshanden på min kind om natten, på skrattattackerna i Köpenhamn och på skaldjurplatån jag delade med Gunnar på väg till Helsingfors. Jag kommer kanske till och med börja romantisera stressen jag haft under hösten när jag nästan dukat under av ett frilansuppdrag som växte över alla gränser. ”Det var väl härligt ändå” kommer jag att tänka. Jag är oftast ganska svartsynt i nuet, men när jag blickar bakåt är jag fan som Mia Törnblom på käckhetsspeed.

img_2183

Tuffa tårar

Det är en intressant tid att vara kvinna i. Eller skrämmande. Båda. Och egentligen är det väl mest som det alltid är. Inget nytt under solen, samma gamla kvinnohat som tröskas om och om igen. Och det ironiska i att mitt i detta så får MÄN panik över förekomsten av manshat. Jag ska verkligen försöka att inte raljera över detta, men det är svårt.

Den senaste tiden har en sexist som är anklagad för en mängd sexuella övergrepp blivit vald till president i USA. En moderat politiker har kallat en socialdemokrat för ”hora” i en tv-debatt. Audi har dragit tillbaka en reklamkampanj för att män inte står ut med att Kakan Hermansson, som uttryckt sig kritiskt mot män och poliser, frontar kampanjen.  Män gråter och skriker också i fackförbundet Unionens kommentarsfält efter att de lanserat kampanjen Mansplaining-akuten.

Och det är en händelse som ser ut som en tanke men EXAKT SAMTIDIGT som jag sitter och skriver detta på ett café på Götgatan kommer en väktare fram till mannen som sitter bredvid mig. Han har tydligen kommenterat en ung tjejs utseende på ett sätt som hon upplevde som obehagligt. Mannen försvarar sig ”det är inte olagligt!”. Och nej, det är ju inte olagligt att vara ett as, men det betyder ju inte att man behöver vara det.

Kvinnohatet genomsyrar så stora delar av samhället att vi knappt ser det, det är standard. Men om en tjej som sagt att hon hatar män är med i en reklamkampanj för en bil – buhu, då gråter manligheten stora stora manstårar. Tuffa manstårar så klart!
(”Hard tears” är namnet på en supermanlig parfym jag kommer lansera nästa år, den kommer att ha toppnoterna öl, snus och jävligt dålig självinsikt.)

Okej, förlåt – det gick dåligt med det här att jag inte skulle bli raljant. Men min raljans, precis som manshatet som skrämmer så många män, bottnar ju i en djup förtvivlan och frustration. Och det är OBEGRIPLIGT för mig att uttryck som ”jag hatar män” ska behöva förklaras. Hur någon på riktigt kan bli upprörd. Hur en grupp med så odiskutabelt orättvist maktövertag kan känna sig kränkta över detta. Det fattar väl för fan vem som helst vad det betyder. När jag säger att jag hatar män så är det detta jag menar:

– Jag hatar våld. Män står för den absoluta majoriteten av alla våldsbrott.
– Jag hatar när jag går på stan med mina barn och vi går förbi en av Club Privés jävla skåpbilar som är täckta av bilder på nästan-nakna kvinnor i porriga poser. Jag hatar att mina barn ska behöva se det.
– Jag hatar att jag inte känner en enda kvinna som har en helt okomplicerad relation till sin kropp.
– Jag hatar att det på förskolor och fritids måste regleras hur legorum och liknande ska användas eftersom killarna annars dominerar rummen helt.
– Jag hatar att kvinnor över hela landet går med nyckelknippor i handen när de är på väg hem på kvällen. Jag hatar att vi inte får vara fria i det offentliga rummet. Att rädslan begränsar oss.
– Jag hatar att jag automatiskt tar på mig en projektledarroll i familjen, att det är nedärvd kvinnokutym att axla mer ansvar för hemmet än vad män gör.
– Jag hatar att män generellt tjänar mer än kvinnor.
– Jag hatar att män som inte lever upp till machoideal trakasseras.
– Jag hatar att kvinnligt kodade intressen, yrken, ämnen med mera ofta nedvärderas.
– Jag hatar att vara i en lekpark och höra hur min då fyraåring blir nekad att klättra upp i en klätterställning eftersom ”det är bara killar som får vara här”. Jag hatar att hon en annan gång inte vågar gå till en viss del av förskolans gård eftersom en grupp killar spelar någon form av bandy med höjda klubbor och inte tar hänsyn till de som passerar. Jag hatar att det är ett beteende som av vissa vuxna avfärdas med ”pojkar måste få vara pojkar”.
– Jag hatar hur kvinnliga politiker döms hårdare vid misstag än manliga politiker. (En toblerone mot Lundin Oil någon?)
– Jag hatar att en vuxen man tog sig friheten att hålla fast mig och antasta mig när jag var tio år och på väg hem från en basketträning.
– Jag hatar att en annan vuxen man drog upp en hand under min kjol på en gata i Göteborg när jag var tretton. Jag hatar att jag inte tyckte att det var ”så farligt” eftersom han åtminstone inte höll fast mig som den andra mannen hade gjort,
– Jag hatar att nästan alla kvinnor jag känner på något sätt blivit sexuellt ofredade någon gång.

Det är detta jag menar när jag säger att jag hatar män. Jag hatar att samhället ser ut så här, att det är så begränsande. Och det ska väl inte ens behöva förklaras? Precis som att det inte ska behöva förklaras att INTE ALLA MÄN begår övergrepp och frossar i härskartekniker. SJÄLVKLART gör inte alla män det. Däremot så åker även de schyssta killarna med på den förgivettagna privilegiebussen och har mycket krattat för sig som de aldrig ens behöver fundera på. Det tror jag att fler behöver bli medvetna om.

Jag säger som Zara Larsson: manshat är en sund reaktion på hur världen ser ut. Och vet ni vad som skiljer mitt eventuella manshat mot kvinnohatet som finns därute? Jag agerar inte ut det mot random män. Jag går inte på krogen och tar en kille i skrevet, jag skriker inte ”jävla hora” eller ens ”jävla torskjävel” efter män på stan bara så där. Och så vidare. Ni fattar. Manshatet är inte farligt, det är en symbol för frustration över orättvisor. Kvinnohatet däremot, det är farligt på riktigt. Det är våldtäkt, våld i nära relationer, det är en amerikansk president.

All denna skräck över att ha missat att lämna ett papper till förskolan – inte visste jag att den var livet

Att få mitt första barn var tveklöst den mest omvälvande livsomställningen jag varit med om och omställningen, inte barnet, fick mig att falla ner i ett grått och kallt hål av kris. Det har jag skrivit om i andra forum förr och det var inte det jag skulle skriva om nu egentligen. Men det kan vara värt att nämna ibland ändå, att inte alla hamnar i lyckobubbla, utan tvärtom. Och att det kan ut reda sig alldeles utmärkt ändå. MEN DET VAR JU INTE DET HÄR JAG SKULLE SKRIVA OM. Det var detta: första barnet – störst själslig/mental omställning. Men det var i och med andra barnets tillkomst som jag kände att vi helt tappade greppet om den rent praktiska tillvaron. Som det verkliga stora ohanterliga vardagskaoset inträdde och sedan blev beständigt. Åtminstone hittills. Okej, vi har inte helt tappat greppet. Vi sköter våra jobb även om vi alltid har det dubbla dåliga samvetet (borde jobba mer OCH mindre), våra barn är trygga kärleksfulla varelser som har rena kläder på sig (åtminstone i början av dagen). De får lagad mat varje dag, den stora går på fritidsaktiviteter, vi ser till att hon gör läxan (trots att jag tycker att det är SJUKT att sexåringar har läxor), vi betalar oftast våra räkningar i tid osv. Vi har inte tappat det helt, men jag har en konstant känsla av förlorad kontroll, av att allt sker precis på gränsen till en katastrof, dvs ett misslyckande.

Varje städning jag gör är en påminnelse om att det inte är en ”riktig” städning. Det är en panisk fuskstädning, ett desperat krampaktigt trampa-vatten-för-att-hålla-sig-precis-över-ytan-städande. Det är inte stora lugna bröstsimstag av ordentlig städning. När jag städar och tänker på hur dåligt jag gör det så tänker jag på människor som skulle underkänna mitt städande om de såg det. Namn och ansikten på människor jag känner i verkligheten och sådana jag känner i sociala medier far förbi i mitt inre och jag tänker att den skulle skaka på huvudet, den skulle sucka, den skulle se äcklad ut osv. Nej, det är inte ett uppbyggligt sätt att tänka på, och nej – de här människorna har inte bett om att vara med i min självplågarfantasi. Men stort grattis till den som kan styra fullständigt över sina tankar, dit har inte jag kommit i alla fall.

Idag städade vi. Jag började i sovrummet och när jag sedan efter att ha betat av kök och hall gick in i sovrummet igen kunde jag konstatera att det redan var i behov av en ny runda med dammsugaren. Och det är exakt så jag tycker att stora delar av tillvaron känns sedan jag fick barn. Det spelar ingen roll att vi hade tvättstuga i morse, vi har redan fyllt tvättkorgen igen. Hela tiden en kamp mot kaoset och det känns som att jag aldrig riktigt har tid att göra något så bra som jag skulle vilja göra det.

Jag kommer aldrig börja inredningsblogga och är genuint ointresserad av designprylar, men jag tycker mycket om att ha det fint runtomkring mig och innan jag fick barn nummer två så hade jag ständigt nya projekt och fix för mig hemma och jag var stolt över vårt lilla, men fina hem. Det är jag inte längre. Allt är nödlösningar, allt känns temporärt och det var länge sedan jag kände att jag kunde ta mig tiden att göra något inspirerat. Det är som att allt står på vänt, nu måste vi bara överleva. Jag tänker verkligen så varje gång vi har tagit oss igenom en vardagsmorgon  med lämningar och dessa ständiga klädkrig som barn initierar. Vi överlevde – check.

Skillnaden mellan ett och två barn är monumental. Logistiken, förflyttningarna. Hur lång tid ett inköp av en liter mjölk kan ta med två som springer åt olika håll. Avgrunder av möjlig panik öppnar sig. Så länge vi bara hade ett barn var vi sådana som stod upp för det här med att ha ett värdigt och omväxlande liv. Med vårt enda barn gjorde vi saker på helgerna. Både barninriktade och sådana som var mer för vår skull men som hon ändå kunde uppskatta. Oftast gick det bra, ibland blev det jobbigt – men inte övermäktigt. Det var i princip alltid värt det. Men sedan vi blev tvåbarnsföräldrar: det händer inte lika mycket. Projekten känns oöverstigliga. Jag har blivit rädd för att gå och köpa den där mjölken. Och dessutom ligger vi alltid så mycket efter med städningen att det ändå är den vi måste ägna helgerna åt. Så ville jag inte att det skulle bli, men så är det just nu. Inget av detta är barnens fel, det är bara så det är. Det är att leva i kampen mot kaoset. Att hela tiden vara livrädd över att ha missat att något skulle packas ned till skola eller förskola, att någon har en tandläkartid eller något ännu viktigare. Det är som att leva i en kundvagn som någon har knuffat ned för en brant backe.

Skandal!

Det har ju hänt så mycket och jag har ju bloggat så lite! DET är skandal. Och samtidigt så hänger de båda sakerna naturligtvis ihop. Låt mig göra en lista över vad som har hänt sedan sist.

  • Störst av allt: RELEASEFESTEN. Det var helt fantastiskt och över alldeles för fort. I vackra Villa Adolfsberg samlades runt 100 personer. Min familj och mina vänner pyntade, bidrog med mat och hjälpte till på alla möjliga sätt under kvällen. Själv satt jag mest och signerade iförd 60-talsklänning och stort hår. Alla böcker tog slut, stämningen var varm och fin och jag var helt överväldigad över att så många ville komma.
  • Vi har väl haft löss ett par omgångar till, mindre glamouröst.
  • Jag kajkar land och rike runt för att intervjua folk om hur man i deras kommuner jobbar med att förebygga våld i ett projekt som organisationen Män för jämställdhet ligger bakom.
  • Jag har varit med i Morgonpasset! Det var så otroligt roligt och jag är jättejättekär i Hanna.
  • I senaste numret av tidningen Modern Psykologi kan man läsa min guide till hur man blir en bättre grälare.
  • Mitt yngsta barn har börjat påstå att hon äter katt.
  • Jag har naturligtvis även grälat sedan sist. Inte bara jag, min man var också inblandad. Det är ju lite av en lagsport.

Men nu ett par bilder från festen:

bokbord festbild signering

 

Grällistan

Fantastiska Louise WInblad aka Hej hej vardag som har gjort illustrationerna till Dra åt helvete, bloggade en bra lista på vad hon och hennes partner grälar mest om. Jag måste ju naturligtvis bidra med en egen.

  1. Etta på listan, och det här hände dessutom exakt just nu när jag satte mig för att skriva detta, oerhört meta: att min man börjar hetskommunicera med mig så fort jag är försjunken i något. Kommunikation är bra, absolut, men det är ju underligt att det kan vara hur tyst som helst innan men så fort jag börjar skriva på något, läsa ett mejl eller ett sms då startar alltid VM i Att ställa så många frågor som möjligt på så kort tid som möjligt. Mest irri är detta att han vill ha svar på vad det eventuella smset eller mejlet handlar om innan jag själv vet det  FÖR JAG FÅR JU ALDRIG EN CHANS ATT LÄSA!
  2. Vems jobb som är viktigast och/eller vems jobb som är mest eftersatt. Det här är ju alltså sådant som aktualiseras vid vab eller när en sådan där fasansfull APT-dag dyker upp lika plötsligt som en psykopat i screammask. (Det är jättebra att APT finns, men vi har någon slags defekt som gör att vi inte kan lagra information om när det kommer att inträffa.)
  3. Städning. Åh herregud som detta är ett outtömligt ämne. Senast idag skrek jag: ”det är ju jävligt konstigt att det är jag, alltså den som städar överlägset mest här, är den som gnäller minst över hur jobbigt det är att städa”.  Alltså jag hatar också att städa. Extremt mycket hatar jag att städa. Men det är ju som det är, det måste göras och fan ska veta att det inte sker orimligt ofta i det här hemmet. När då mina mindre städande familjemedlemmar klagar över hur jobbigt det är, då vill jag dammsuga upp dem.
  4. När vi har olika uppfattningar/inställningar till sådant som har med barnen att göra. Vi är hyfsat samstämmiga, men på vissa punkter spretar vi. En sak som är väldigt speciellt med att få barn är ju att man inte har någon aning om hur man kommer bli som förälder förrän man väl är det. Innan man har barn är det för jävla lätt att sitta och ha en massa fina principer och välavvägda tankar om hur man ska agera. Sen kommer verkligheten och den fanns fan inte med i beräkningen. Man kanske är en helt annan typ av förälder än vad man trodde innan. En annan chock som kan komma är att ens partner blir en annan typ av förälder än vad man hade trott innan. Jag hade ALDRIG kunnat ana att min man skulle bli så hönsig till exempel. Varenda gång något av våra barn snubblar så är han på väg att kalla in ambulanshelikopter. Och ju mer på tå han är, desto mer chill blir jag, i protest. ”Äsch, det där gick bra. Barn ramlar 299 gånger om dagen, du kan ju inte få hjärtinfarkt varje gång” säger jag.  På det sättet kompletterar vi varandra fint.

Jag och boken var på bokmässa

Om någon sagt till mig sist jag var på bokmässan innan i år, att nästa gång så skulle det bli med en egen bok. Då hade jag sagt – äsch du ljuger. Men så blev det. Boken stod där uppställd så fint och det var inte tråkigt att stå och tjuvtitta på när någon besökare tog upp den och läste på baksidan. Jag har älskat bokmässan varje år jag varit där, men klart att det kändes extra fint nu. Dra åt helvete-fint.

img_4960-1 img_3443

Jag och skrivarkurser – en kärlekshistoria

Jag fick frågor på instagram om vilka skrivarkurser jag gått, om jag rekommenderade det och så vidare. Eftersom jag visste att svar på dylika frågor skulle utmynna i en Knausgårdtjock roman så tänkte jag att det är bättre att blogga om det än att skriva 348 instakommentarer.

Bakgrunden är den vanliga. Jag har alltid skrivit, alltid velat bli författare, jag har varit ett plågsamt svartklätt pretto på gymnasiet. Ni känner igen allt detta från sju miljoner andra berättelser. När jag var det där gymnasiala prettot så kunde jag faktiskt ta mig tid att skriva. Jag gjorde det, fick saker skrivna (vi behöver inte prata om kvaliteten på det jag skrev). Men sen när jag började plugga på universitetet, och ännu värre – när jag började jobba med att producera journalistisk text – så försvann skrivandet som kom inifrån mig själv. Men det kom tillbaka, oh som det gjorde. Och just på grund av att jag började en skrivarkurs.

Min första var en skrivarkurs för föräldralediga som jag började på när min äldsta dotter var 6 veckor gammal. Jag minns att det allra första tillfället sov hon sig igenom hela passet. Det hände aldrig igen. Jag skulle säga att den kursen var direkt livsavgörande för mig på flera sätt. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är fakta. Dels för att det var startskottet för flera skrivarkurser och därmed ökat skrivande, vilket i sin tur ledde fram till att jag idag kan gå och glo på en bok av mig själv i Akademibokhandelns hylla härintill. Men kanske framförallt för att den skrivarkursen var ett så stärkande inslag då i min nymornade föräldratillvaro. Jag hör inte till dem som gick omkring i rosa skimmer den första tiden, jag var livrädd och ångestriden. Det hjälpte inte att min bebis var underbar och perfekt, jag trodde att jag hade tappat mig själv och mitt liv. Men det hade jag inte, livet hade bara blivit svårare (för jo det blir det när man får barn). Min rädsla för att jag aldrig mer skulle kunna göra något jag själv tyckte om förutom att vara med mitt barn lättades upp av skrivarkursen. Det var så roligt. Vi satt där och ammade och pratade om varandras texter som ibland handlade om barnrelaterade saker, men oftast inte. Och det var så skönt att träffa några som hellre ville prata om dialoguppbyggnad än om blöjor, jag kände mig aldrig riktigt hemma i min vanliga föräldragrupp.

Men vad skrivarkurser gör med en mer än allt annat, det är att de får en att skriva. Varje vecka skulle text levereras, det behövde inte vara mycket och ingen skulle skjuta oss om vi inte gjorde det. Men vi ville. Jag ville. Och jag skrev när min dotter sov och jag fick ur mig text varje vecka och det räddade mig från ett jävla mörker.

Sen har jag gått Roman och novell grund,  Roman och novell fortsättning, och sen två terminer på det som Skrivarakademin kallar Författarskolan. Där ska man vara igång med ett längre projekt som man jobbar med under terminen. Och jag hade ett romanprojekt. Några korta texter som jag inte alls tänkte på som romanstoff som jag hade skrivit under föräldraledigkursen visade sig vara delar av något som blev längre.

Sen gjorde jag det lyxigaste jag gjort i hela mitt liv – gick en heltidsutbildning i kreativt skrivande, nämligen Skrivarlinjen distans, också det på Skrivarakademin. Jag minns exakt tillfället då mina ögon föll på en annons i DN Kultur som lockade med att det fanns platser kvar. Jag började leka med tanken, tänkte att det var omöjligt att göra något så extravagant som att börja plugga igen när man redan har en miljard högskolepoäng. Men sen hände lite olika saker i livet som gjorde att det faktiskt blev så. Jag gick den utbildningen och jag njöt varenda sekund. Där gick jag också i mål med den där romanen. Den har sedan dess skickats till förlag både en och flera gånger och blivit refuserad. Men om jag inte skrivit den tror jag inte att jag hade skrivit Dra åt helvete. Och ingen skrivtid är bortkastad tid, det hävdar jag bestämt. Så länge man inte skriver nazistiska pamfletter då, men det gör jag verkligen aldrig.

Jag fick ett till barn och jag kastade mig som en hök över skrivarkurs för föräldralediga igen. Jag gick till och med två terminer den här andra gången. Den senare var tuff – jag skulle inte rekommendera att man går den här typen av kurs med för stora barn. Fy satan vilket kaos min lilla åsamkade. Men jaja, jag skrev. Mellan tillfällena så skrev jag.

Alla kurser jag har gått har alltså varit på Skrivarakademin, Folkuniversitet. Jag har inte fått spons av dem, jag borde få, det ser jag ju. Jag har varit genomgående väldigt nöjd. Alla deras kurser och linjer är ledda av utgivna författare och det är klart att vissa fastnar man mer för än andra, men det är också roligt att få testa olika. Jag har lärt mig olika saker av olika personer. Det bästa med skrivarkurser är:

  • att det ”tvingar” en att skriva, man får en deadline och deadlines är bra. Saker blir gjorda.
  • att flera andra kommer läsa din text. Det är så oerhört värdefullt att få andras ögon på det man gör och det är värdefullt att öva sig på att ge och ta textkritik. Min upplevelse är också att det generellt är väldigt snäll stämning. Visst kan det finnas invändningar och ifrågasättanden, men mer positivt än negativt och det ger en välbehövligt skrivarsjälvförtroende
  • att man får läsa andras texter. Dels är det roligt, dels så blir man själv en bättre skribent av att läsa och ge feedback
  • det är så innerligt jävla roligt att sitta med en grupp människor man i övrigt inte känner och prata om allt från favoritböcker, skrivarteknik till svinkänsliga grejer. För det är så det kan bli när man pratar om text – att man kommer nära de brännande ämnena, utan att man behöver prata om sig själv om man inte vill det.

Jag vill inte att någon ska ha missat min poäng: Ja, jag tycker att det har gett mig något att gå skrivarkurser. Skrivarkurser är bra.

Och vet ni vad som är det finaste av allt som knyter ihop säcken på detta så tjusigt? Att från och med nästa vecka så ska jag hålla i en skrivarkurs för ungdomar på Studieförbundet Vuxenskolan. Det är så vackert att jag nästan börjar gråta.

.

NU KAN MAN KÖPA BOKEN!

Det var mest bara det jag ville säga. Förslagsvis gör man det HÄR.

Och från och med nästa vecka kommer den finnas i fysiska butiker också. Det kommer bli en högtidsstund för mig att gå in och få se den i en hylla. Är det okej att dricka medhavd champagne i en bokhandel? Jag kan alltid hälla över skumpan i en take away-kaffemugg förstås.

Igår var jag på författarmingel och fick bland annat signera mig första bok. Detta misslyckades jag självklart med, skrev tydligen på fel sida. Nåja. Ingen dog.

Boken finns!

Förra veckan fick jag hålla i min bok för första gången. Den kröp upp på mitt bröst och vi såg varandra i ögonen och kände en omedelbar närhet. Well, den kröp inte så mycket, det var mest jag som klappade och kramade den. Det är onekligen en speciell känsla att få se sina drömmar, sina tankar, sina ord, sin tid och sitt slit materialiseras i en sak, något som går att ta på. Och som jag tog. För det var naturligtvis den finaste boken som någon skådat. Alltså på riktigt, jag vet att alla säger det om sina egna, men i mitt fall är det helt objektivt sant. Nämen jag ska sluta med dessa barnliknelser nu. Någon sa till mig ”visst är det som när man är förlossningshög och lycklig?” men jag har aldrig varit särskilt euforisk i samband med mina förlossningar, tvärtom. Även om mina barn självklart är finare än alla andras också. Men nog om dem, låt oss fokusera på min bok. Här är den:

img_2932

Idag kom jag att minnas en sak jag inte tänkt på på länge. Under en period då jag mådde riktigt dåligt på grund av riktigt risig arbetssituation så skickade min dåvarande arbetsgivare mig till en coach. Extremt typisk grej för arbetsgivare att göra, det absolut mest typiska efter ettan på listan: ingenting. Jaja. Något oväntat så gillade jag att gå till coachen faktiskt. Det var ganska trevligt. Men det hjälpte ju inte ett skit mot att arbetssituationen var bedrövlig. HURSOMHELST. Coachen ville ofta prata om mina drömmar och mål, och en av drömmarna vi talade om var den om att bli utgiven. Hon fick mig att göra någon form av övning då jag skulle stå på papperslappar som representerade olika steg på vägen från där jag var då och fram till målet. Hon ville att målet skulle vara något storslaget, det räckte inte bara att bli antagen eller så. Det var releasefesten hon ville åt. Jag fnissade generat åt det då. Dröm – absolut, men alltför osannolik för att jag ens skulle våga leka med tanken. Men nu är datumjävel satt, festlokal bokad, klänning från 60-talet inköpt. Jag ska ha releasefest. Det är roligt.Och helt osannolikt.

Kärleksrelationen är en bebis

Det kan vara viktigt att påminna sig om det ”naturligas” förgänglighet. Det som vi anser naturligt och självklart idag har inte alltid varit det. Normer och ideal byts ut, även om vissa är irriterande seglivade. En av många saker som har varit ren njutning under arbetet med Dra åt helvete har varit att titta på parförhållandet ur ett historiskt perspektiv.

”Det var med 1800-talets framväxt av ett borgerskap som synen på familj och tvåsamhet kom att förändras. De borgerliga familjerna blev istället för arbetsgemenskaper små konsumtionsenheter. Mannen var försörjaren, den som rörde sig ute i den stora världen medan kvinnan fungerade som en hemmets beskyddarinna. Hon var en bräcklig ljusgestalt som skulle skyddas från ”hårda” ämnen som ekonomi och politik. Och det är i den kontexten som kärleken först kom att bli ett kitt mellan makar. Ekonomi spelade visserligen fortfarande roll även i denna kärlekskultens tid, det var ju lämpligt att bli störtförälskad i någon från ”rätt” samhällsgrupp om man säger så, men det är nu som kärlek börjar ses som en förutsättning för äktenskap.”

Som ni ser – den typen av parrelationer som är norm idag, vars grund är tänkt att vara kärlek – de har ingen lång historia, tvärtom.

Nu ska jag börja researcha för min nästa bok som ska handla om att vara förälder och även i den boken kommer jag att göra en tillbakablick. Jag ser ibland i diskussioner kring barnomsorg och vårdnadsbidrag att vissa förskolemotståndare propagerar för en mer ”naturlig” familjetillvaro, med en grund av ”det var bättre förr”-argument. Herregud, förr jobbade exempelvis ett bondpar jävligt hårt och mycket och hade knappast tid att dra fram vattenfärger eller göra pedagogiska språklekar med sina barn. Visst – barnen var oftast rent geografiskt nära föräldrarnas arbete, men de hade förmodligen mer nära daglig kontakt med en mor-eller farförälder eller dylikt än med föräldrarna. Det var en annan typ av barnomsorg. En annan var att större barn tog hand om de mindre. Bondmoran eller bondfarsan lämnade inte in sina små gryn på Mini-Sats, men de ägnade sig inte heller åt kvalitetstid med golvlek. Och i täta familjer så hängde barnen mest med pigorna, en slags inhouse-barnomsorg. Så någon tillvaro där kärnfamiljen umgås dygnet runt alltid – leta vidare i historien efter den, ni förskolehaters.

Om jobb och om att sluta på jobb

Idag sa jag upp mig. Det borde man göra oftare, eller aldrig mer. För målet har för mig hela tiden varit en frilanstillvaro, men jag har alltid fegat ur och klängt mig fast vid något fast. Men på sistone har det blivit klarare för mig att så länge jag har en anställning så kommer jag inte komma loss att ge frilanslivet en verklig chans, och jag kommer hela tiden att känna mig oerhört splittrad. Så nu testar jag detta. Nu slår jag mig fri på riktigt och hoppas att det bär. Jag vet vad jag kan – skriva, och jag vet vad jag inte kan – sälja in mig själv. Men jag hoppas att det ordnar sig. I höst har jag idel roligheter för mig. En bok att lansera, en ny bok att börja skriva på och ett större frilansuppdrag där jag äntligen får använda mina maskulinitetskunskaper igen.

För någon vecka sen läste jag en lista hos Julia Skott som jag tyckte skulle vara intressant att fylla i just exakt nu, eftersom det äntligen händer lite saker i den riktning jag önskar i mitt så kallade jobbliv. Listan kallas karriärslistan och först vill jag bara ta avstånd från ordet karriär som jag inte älskar. Karriär är för människor med för många kostymer och för lite själ tänker jag. Vi kan väl kalla den yrkeslivslistan.

Vad ville du bli när du var liten?
Författare.
Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Jag hade hybris som tonåring och trodde att allt skulle gå skitlätt och asbra för mig. Författardrömmarna fanns där men efter en gymnasieuppsättning av Lady Macbeth fick jag även för mig att jag skulle bli skådis. Journalist var så klart också uppe på bordet. Hursomhelst var jag förvissad om att det inte skulle vara några större problem. Äckligt, eller hur? Jag kan trösta er med att det gick över. I samma stund som jag kastade av mig studentmössan så slog det om och det blev många år av extremt självhat istället. Så det har nog jämnat ut sig över tid.
Gick du någon nischad gymnasielinje?
Jag gick sam-media med inriktning journalistik. Vi var den andra årskullen som gick den här nya linjen på mitt gymnasium och det var rätt mycket av en experimentverkstad och en blandning av mycket högt och mycket lågt.
Vad hade du för betyg?
Mvg och vg i allt förutom idrott och natur som jag skolkade mycket ifrån och fick g.
Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bäst var svenska, drama och journalistik. Sämst se ovan.
Utbildade du dig efter gymnasiet?
Bara i 300 år. Jag har en magisterexamen med etnologi som huvudämne, övriga ämnen som är inbakade i den degen är: praktisk filosofi, litteraturvetenskap och kurser i Kläder, kropp och identitet och Hem, familj och konsumtion. Har också läst development studies i Vietnam. Sen gick jag det så kallade akademikerprogrammet på JMK (journalisthögskolan). Alltså en journalistutbildning för de som redan har en annan akademisk examen sedan tidigare. Långt senare pluggade jag en vända till då jag gick Skrivarlinjen distans på Skrivarakademin under ett år. Om det inte framgår: jag älskar att plugga. Om det var möjligt rent ekonomiskt skulle jag vilja gå a-kurser resten av livet.
Vilket var ditt allra första jobb?
Mitt allra första jobb var som städare på ett tandteknikerlabb. Jag började göra detta en gång i veckan när jag var 14 år. Pengarna gick oavkortat till toppar på HM. För den som inte varit i ett tandteknikerlaboratorium kan jag berätta att det mest påtagliga är att det är fint lager gipsdamm över exakt alltalltallt. Man får det i munnen, det lägger sig som en hinna över håret och det känns aldrig någonsin som att det blir riktigt rent hur mycket man än städar.
Vad har du mer haft för yrken?
Jag har varit butiksbiträde och butikschef, aktivitetskoordinator på språkreseföretag, korrläsare, chefredaktör för medlemstidningar, informatör, reporter.
När hamnade du i den banan du är i idag?
Svårt att svara på! Dels för att jag gör flera lite olika saker idag även om allt har textproduktion som gemensam nämnare. Men på ett sätt är det väl kanske när jag kom in på JMK? Det var 2007. Men om vi fokuserar på boken Dra åt helvete och resan fram till den så kan vi nog sätta en ännu tidigare start, början av 2000-talet när jag hade börjat plugga etnologi och insåg att det var Ämnenas Ämne.
Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det är en sak att vara på rätt väg och det är en annan sak när någon annan utifrån förstår att uppskatta ens rätta väg:) Jag började känna att jag var på rätt väg när jag började ta mig ordentlig tid att skriva sådant som jag verkligen ville skriva och inte bara sådant som ingick i brödfödejobb. Men den dagen då förlaget hörde av sig och sa att de hade blivit intresserade efter att ha läst synopsis till Dra åt helvete – ja det var fan Dagarnas Dag.
Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att jag håller deadlines och är leveranssäker. Att jag har ett eget språk. Att jag kan vara rolig i text. Den finaste komplimangen om mitt skrivande fick jag av en skrivarkurslärare: ”du är bra på att vara och peta på det som gör ondast”. Det tyckte jag mycket om att höra.
Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Otroligt ovilligt inställd till grupparbeten och möten med mycket folk inblandade. Lite neurotisk och rädd för att misslyckas vilket ibland gör mig feg. Ogillar starkt att bli tvingad utanför min comfort zone i jobbsammanhang. Så kallad team building till exempel, vad är det för sjuk jävla hjärna som kommit på den företeelsen?
Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Att jag skrivit Dra åt helvete, det får väl räknas som jobb på något sätt ändå. Att jag gjort bra journalistik för barn och ungdomar i och med medlemstidningarna och att jag under den tiden stod på mig journalistiskt och fortsatte göra tidning för medlemmarna istället för tidning för styrelsen. Är även rätt nöjd med att ha hjälpt många kvinnor till rätt bh under min tid på Twilfit.
Vad går ditt jobb ut på mest?
Min jobbtillvaro just nu har så många olika delar, men i det stora hela skulle jag säga: researcha, intervjua, skriva.
Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag vill bara skrivaskrivaskriva.
Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Mäklare, bilsäljare, revisor.
Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag skriver en bok.
Vad gör du när du är 60 år?
Om jag får leva så är min dröm att efter 60 mest sitta och vara lite smålullig på vinlunch med mina vänner på Blå Porten. Vi ska alla bära Gudrun Sjödén-kläder och driva från konstutställning till museum och till konstutställning igen. Sen går vi teater och tar en bokcirkel på det. Det kommer bli fint.
Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Nej visitkort vill jag inte ha. Det känns också som en grej för sådana med många kostymer och lite själ. Samt daterat.

Jag gick fri

Det är som att vinna på lotteri. Lättnaden och frihetskänslan är enorm. Jag talar så klart om känslan när man blir bortvald av sitt barn vid sövning. Jag ska kasta in en hel brasved av brasklappar här förstås. Det är en ynnest att ha barn att söva. Det är så klart också en ynnest att bli vald. Det är även en lyx att vara två som kan dela på sövningarna. Så. Nu har jag sagt allt det där, nu kan vi komma till saken. Alla som har barn som är svåra att få att somna vet vad jag talar om – att kvällarna kan bli en enda lång utdragen kamp med drag av både Lindgren och Norén. Och att frustrationen som byggs upp inom en när ens unge för femtionde gången ställer sina små näpna fötter rakt i ens ansikte istället för att ligga ned och sussa lugnt – det är en naturkraft som kan knäcka den starkaste. Så därför är jag inte ett dugg ledsen över att ha blivit bortvald ikväll. Igår blev jag nämligen dubbelvald av båda barnen och var alltså sövningsgisslan i totalt nära tre timmar. Idag fick jag läsa ett kapitel Katitzi för stora barnet och sen gå fri. Jag är nöjd.

Nästa vecka har jag skrivit in något viktigt i min kalender. På onsdag kväll står det: uppstart ny bok. För nu börjar arbetet med det som förhoppningsvis kommer bli min andra bok, och den kommer handla om att vara förälder. Jag kommer bland annat att skriva om ämnen såsom: Att ge en treåring ”fel” sked och konsekvenserna av detta, om fulföräldraskapet, om moralism kring morsor och om VM i självuppoffring. Det kommer att bli roligt att sätta tänderna i detta och jag längtar efter att starta arbetet med att förvandla ett synopsis och skelett till fyllig textkropp.

Bli sams för fan

Jag är van vid intervjusituationer. Jag är van vid att intervjua. Att ställa frågor och lyssna på vad som sägs och fylla på med följdfrågor. Jag är däremot inte särskilt van vid att bli intervjuad. Men i fredags blev jag det. Först trodde jag att telefonsamtalet jag var uppe i handlade om en intervju vi skulle komma att göra, vid en annan tidpunkt. Först några minuter in förstod jag att intervjun redan var igång, att det jag sa antecknades och gav bränsle till följdfrågor. Alltmedan jag stressat letade efter SL-kort i en för djup väska, fastnade med kappfickan i tunnelbanespärrarna och halvsprang in genom tågdörrar som höll på att stängas. Men det var som vanligt roligt att prata om gräl med en främmande människa, det var det. Det har kommit att bli något av ett livselixir tydligen.

Journalisten som intervjuade mig frågade bland annat om vad jag tänker är den största skillnaden mellan gräl i ”verkligheten” och gräl på nätet. Jag tänker att en av de största skillnaderna är att det finns så otroligt mycket starkare incitament till försoning när man bråkar med till exempel sin partner, än när man grälar med en främling i sociala medier – med en människa som man aldrig träffat eller pratat med utanför www. Att gå runt och vara osams med någon man lever med och tycker om upplever de flesta som plågsamt och därför blir det viktigt att få ett avslut på konflikten. Förutom för långsinta människor då. SOM de älskar att sura länge! På nätet verkar fler bli långsinta, eller åtminstone tycka att det är rätt oviktigt att få ett avslut på konflikten. Själv grälar jag rätt friskt i verkligheten men är konflikträdd på nätet. Vågar sällan ge mig in i hetsiga diskussioner. Kanske på grund av att det verkar vara så omöjligt att komma till just avslut. Jag tycker om avslut och försoning. Journalisten som intervjuade mig frågade efter något slags grälrelaterat mantra, jag kom inte på något just då och sa att jag inte hade något. Men nu inser jag ju att det är detta: gräla på bara, men bli för fan sams sen.

(Självklart finns det undantagssituationer. Allt ska inte förlåtas. Men i det stora hela. Ni fattar.)

Vad vi grälar om just nu

”Eller så handlar konflikterna om vilka värden och värderingar man vill förmedla vidare till barnet. Kanske har det gått utmärkt att gnabbas charmigt och avslappnat om politik i ett par bestående av en röd och en blå person så länge de var just två. Men om man sen får barn så är det inte omöjligt att båda föräldrarna brinner för att förmedla just sin världsbild. Det behöver inte ens vara så laddade ämnen som politik och värderingar förresten. Jag och min man har debatterat flitigt om hur mycket fritidsaktiviteter vårt stora barn ska engagera sig i. Min man är rädd att hon ska missa något och vill att hon ska vara med på det mesta. Jag är rädd att hon ska känna sig stressad och vill ge henne en fritid med så mycket frihet som möjligt. Bakgrund till detta: jag hade väldigt många fritidsaktiviteter som barn, min man hade inga. Inte förrän han själv var så stor att han kunde skriva in sig på tenniskurs själv. Jag önskar att mina föräldrar hade hejdat mig lite och sett till att jag fick fler fria eftermiddagar, min man önskar istället att hans föräldrar hade tagit honom åtminstone till någon enda aktivitet. Så därför håller vi nu på och kompenserar för våra egna barndomar genom att försöka regissera vårt barns.”

Hämtat ur min bok Dra åt helvete, i kapitlet som heter Svärföräldrar och barnuppfostran – extra känsliga ämnen. Och det är också just precis det läget vi befinner oss i hemma för tillfället. Terminsstart är lika med fritidsaktivitetsbråk. Jag höll på att få en stresskollaps igår då min man och mitt äldsta barn planerade att göra anmälningar till: dans, indisk dans, teater, parkour, musikal, karate, konst och skapande, fotboll, simning, knyppling, drejning, tatuering, momsregistrering. Okej, jag överdriver, men de hade minst fem saker uppe i luften och jag började hyperventilera under tandborstningen. Tandborstning förresten, kan inte det räknas som en aktivitet? Då behöver vi bara en till. Dans, bra. Låt oss boka det.

Bekräftelse

Insikt: som jag förhåller mig till mina texter förhåller jag mig till mig själv. Innan någon annan har sett en text jag skrivit så läser jag den inte sällan med föraktglasögonen på. Jag är kritisk och tänker att den kommer att tas emot med hat om jag låter någon annan läsa. Så jag tycker att det är jobbigt att låta någon annan läsa. Men om jag ändå vågar ge texten till någon och denna någon läser och kommer tillbaka med fin kritik – då slår det om. Då kan jag sitta och läsa min egen text och GOTTA mig riktigt! Då ser jag bra formuleringar och smarta tankar och eventuellt vackert språk.

Men jag måste alltså ha någon annans godkännande först. Någon annans beröm. Lite så är det med hela min person. Att jag helst vill gömma undan den för människor först, eftersom jag tror att den kan väcka anstöt och avsky. Men om någon visar sig gilla mig – ja då får jag hybris och blir odräglig.

Undantag finns. Ibland kan jag uppskatta en text jag skriver i själva stunden av skrivande. Jag kan njuta av hur orden faller ur mig och ner i tangentbordet och datorn. Men de texterna är det ofta bara jag själv som fastnar vid.

Retroaktiv epidural tack

Det går en vind genom stökiga hallen
det fladdrar inte till i någon gardin för här finns ingen.
Min mamma och hennes förmödrar bytte gardin efter årstid, jag byter disktrasa efter årstid.

Men vi har gardiner, de är av skiraste spets i de starkaste färger och de är vackra men det är synd att de är så transparenta för mina fåfänga försök att gömma fula saker bakom de är just fåfänga.

När lillan kom till jorden var det svinkallt och mamma i ett bottenlöst mörker. Ingen fågel gol för de hade vett att resa någon annanstans.
I en sal på lasarettet dunkade hjärtan och skräck.

Epiduralen tog inte ordentligt under någon av mina förlossningar, så jag undrar om jag inte kan få den nu som kompensation? Nu när jag ska söva de små, när de ska driva mig till vansinne genom att vägra somna.

Tack på förhand.

Om kärleken till människor som gör fel

Det finns inget som får mig att tycka om människor lika mycket som deras misslyckanden. Jag har alltid haft lite svårt för framgångsagor men ge mig en dråplig historia med miserabelt utfall och jag kommer älska dig för evigt.

Det är ju inte det att jag vill människor illa, men jag tycker ofta att folk blir mer charmiga av att blotta sina mindre perfekta sidor. Av att skippa fasadputsen. Och det är nog också det som gjort till en fest för mig att skriva boken Dra åt helvete. För jag har fått sitta med människor jag inte känner och fråga dem om hur de brukar gräla med sin partner och vad de grälar om. Jag har fått höra om fräsande ordväxlingar på familjemiddagar, tjafs om vem som aldrig tar initiativ till sex och dramatiska utspel kring vattnandet av en krukväxt. Och väldigt ofta i slutet av dessa intervjudagar har jag spontant utbrustit i ett ”fan vad jag älskar människor!” För det är verkligen människokärlek jag känner när jag hör Lo berätta om hur hon målar upp små scener i sitt huvud över hur hon och hennes killes konflikt skulle bli bättre som film. Eller när Louise och Kalle tjafsar om vem som tjafsar mest. Eller när Elin tipsar om förträngning som bästa metoden för att bli sams.

Människor är som finast när de är lite dåliga, det tycker jag. Och framförallt så är det alls inte dåligt att berätta om sådant som inte platsar på framsidan av Family Living, det är tvärtom modigt och alldeles enastående.