tillbaka till start

Panoptikon

Jag tänkte på Foucaults fängelseliknelse hela tiden när jag skrev Ät din jävel. Att vår relation till mat och kropp är så tydligt underkastat detta internaliserade vaktsystem. Vi blir våra egna fångvaktare, av rädsla för att av andra ses som ”fel”. Och samma gäller mycket annat, moderskapet till exempel. Foucault var med mig även när jag skrev Sluta skrik för fan. Den mest krävande synen på mammor idag står absolut inte några myndigheter eller bvc eller så för. De som är strängast mot föräldrar är alltid andra föräldrar, mamma och pappapoliser på instagram och i verkligheten. Och eftersom det inte finns någon större skam än att bli ifrågasatt i sitt föräldraskap emedan (ska börja använda ordet emedan oftare, nyårslöfte) det är så brinnande viktigt för en så kämpar man som ett litet as för att få ett godkännande. Och för att dölja sprickorna. Och när någon vågar visa sprickorna så är de där – poliserna – och markerar. Jag läste Madelaine Levys text om ensamheten i småbarnslivet i SVD med stor behållning. Symboliskt nog läser jag den upphackat och fragmentariskt i min telefon under en dag som jag spenderar på Junibacken med mina barn. När jag då och då under dagen inte behövs eller önskas av dem under korta stunder så tar jag fram texten och läser. Både känner igen och inte känner igen, framförallt känner jag en lättnad över att ha kommit ut på andra sidan småbarnsåren. Jag är inte där Levy är i texten, men jag har varit det.

Relationen till barn är speciell. På de allra flesta sätt speciell på ett fantastiskt sätt. På vissa sätt oerhört tärande. Detta att någon eller några ständigt vill ha något av en är tvivelsutan det mest stressande jag vet. Och samtidigt visst- det finns ofta en enorm varm tillfredställelse i att kunna ge dem det de behöver. Men sen – behoven och kraven tar aldrig slut, och rimliga är de långtifrån alltid. Jag tillfredsställer med glädje mitt barns behov av kramar, men jag hade svårare att stå ut med det lilla barnets behov av att kasta mina glasögon på golvet och klösa mig i ansiktet när hon blev arg. Det är naturligt och rimligt att barn inte är fullt empatiskt utvecklade, sådant tar tid, men hur naturligt det än är så är det inte smärtfritt att uppleva att en av ens mest älskade människor så helt kan sakna empati för en själv i pressade stunder. Att de inte ens ser en som människa, som Agnes Lidbeck säger i Levys text. Barn måste få testa gränser, de måste få provocera. Detta tycker jag innerligt. Jag vill inte ändra på det eller hämma. Likförbannat kan det göra ont när det sker. Men sådant får man inte tala om. Med ett milt leende ska man bara tåla och tåla och tåla. Och om man försöker sätta ord på något som inte är ljust, så springer de in med pekpinnar från alla håll, poliserna. Många blev upprörda över Levys text. ”Tänk på hur fort det är över”. ”Man ska vara tacksam för barnen” osv, ni vet hur det brukar låta. Obegripligt tomma kommentarer. Det går utmärkt att vara tacksam och stinn av kärlek till de barn man har och SAMTIDIGT sakna sig själv och sitt gamla liv. Det finns exakt noll motsättning i det. Men ständigt är någon där och berättar vad som får kännas och inte kännas. Till slut tar vi in de åsikterna utan att vi egentligen håller med. Trots att vi vet att det inte är sant så håller det oss i schack.

Så jag stod alltså på Junibacken lutad mot en modell av Mamma Mu och läste Levys text och fick kämpa mot tårarna, av dubbla anledningar. Först och främst så kastades jag tillbaka i tiden några år. Till när mina fördämningar rasade av sömnlöshet, otillräcklighetskänslor och saknad till mig själv och till de relationer jag hade till andra människor innan barn (som inte upphörde med barn, men ändrades). Och så utanpå det den ständigt närvarande skulden. Skulden för att man inte lyckas manifestera lycka och tacksamhet i varje enskilt andetag. Men jag blev också just tagen av insikten om att jag inte är där längre. Att saker och ting fallit på plats. Inte att varje dag är som en upphöjd harmonisk familjedröm, men som i att det nu finns åtminstone korta stunder då ingen kräver något av mig konstant. Som i att det händer ibland att Gunnar och jag kan sitta kvar vid matbordet och slutföra hela meningar efter middagen. Som i att barnen är större och därmed betydligt lättare att leva med. Som i att vår vardag känns mer varm-fin-rolig än på gränsen till nervsammanbrott. Och för detta känner jag ENORM tacksamhet.

Lämna en kommentar