tillbaka till start

Tedrickande är lika med självhat

Det har gått så långt att jag dricker te. Då vet man att det är illa. Te är smaksatt varmt vatten som jag hyser absolut noll varma känslor för, jag är en kaffedrickare. Men nu är jag inne i den mest hispiga fasen av bokskrivandet – Stora Självhatarfasen, och då dricks så mycket kaffe att hjärtat börjar galoppera och jag tvingas försöka gå över till te. Självhatet består dock. Det här är fasen då jag har passerat den bubblande spirande förälskelsen som man har med sin bokidé i början. Då när allt är kul och lätt och på planeringsstadiet och det är fortfarande många månader till deadline och allt som eventuellt känns lite jobbigt eller svårt kan placeras i facket ”senare”. Den fasen är long gone nu. Men jag är fortfarande INNAN den stora flow-fasen, den då man är på den riktiga upphällningen och visserligen så stressad att man nästan kräks men ändå så IGÅNG och taggad att stressen blir som ett kreativt uppåttjack i sig. Där är jag inte än. Jag är i fasen då jag tvivlar på varenda textrad jag skriver och dricker dubbelt så mycket kaffe som jag tål. Och därför går jag mot eftermiddagen över till varmt vatten, förlåt te.

Lämna en kommentar