tillbaka till start

Mina föräldrars musik

Jag ramlar över en musikdokumentär om Björn Afzelius och jag hamnar på det bonade parkettgolvet framför grammofonspelaren hemma i Järna där jag växte upp. Det är bara jag och mamma hemma. Pappa är på jobbet och brorsan är i skolan. Jag sitter med en trave av mammas och pappas lp-skivor i knät. Ställer mig på knä för att byta låt, vet att man måste vara mycket försiktig för att inte förstöra skivan när man släpper ner nålen på spåren i den svarta blanka snurrande rundeln. Mammas och pappas musik sitter djupt inne i mig, den är en del av själva fundamentet, trots att jag naturligtvis i perioder var tvungen att håna och protestera mot deras musikval så tyckte jag egentligen om det och i mitt minne finns både textrader, melodislingor och bilderna på omslagen kvar. Björn Afzelius och Mikael Wiehes allvarliga ansikten bredvid varandra, svartvitt. En sång om Palmemordet som jag lyssnade andäktigt på, tagen av allvaret som jag ännu var lite för liten för att förstå intellektuellt, men som jag tog in fullständigt känslomässigt. Stämningen, den av nattmörk februarigata och död.
Nu sitter jag på mitt eget golv, för evigt obonat. I telefonen letar jag fram låten i Spotify och känner samma känslor som då. Mina föräldrars musik, som den alltid är med mig och ger mig konturer. Pappa som sjunger Taube. Mamma som nynnar med vid diskbänken när en Dan Hylander-låt kommer på radion. Farväl till Katalonien. Hela familjen som skrålar med i Lasse Tennanders Nu blåser vi ut ljusen stolta stad. Jag går tillbaka dit, letar upp låt efter låt i Spotify.

Lämna en kommentar