tillbaka till start

Barn ÄR jobbiga, föräldrar likaså

I en krönika i Expressen den 16 september skriver Jenny Strömstedt att hon noterat en förändring i hur det pratas om barn och föräldraskap. Hon skriver: ”Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?”. Strömstedt tar avstamp i en nyligen utkommen barnbok – Olle och Bolle är bröder (Rabén & Sjögren). Boken är skriven av Charlotta Lannebo och illustrerad av Ellen Ekman och skildrar en ganska vanlig ledig dag i en liten familj med en mamma och två bröder med några år mellan sig. Boken är socialrealistisk på ett sätt som inte är alltför vanligt i barnböcker, den bilden delar jag med Jenny Strömstedt, men jag delar inte hennes oro över detta, tvärtom. Inte heller läser jag boken som anmärkningsvärt mörk. Visst, syskonen hamnar i bråk stup i ett (såsom syskon i verkligheten gör) och mamman i berättelsen är inte äppelkäck, men knappast någon håglöst uppgiven figur heller. Det rullas chokladbollar och blir tjafs. Ömsom kul, ömsom strul – så som familjeliv faktiskt är.

Kan det vara så att en reaktion på att föräldraskapet nu framställs som betungande delvis är en effekt av att det tidigare framställts som så ensidigt rosenskimrande? Det kanske har gnällts för lite innan, putsats för mycket på fasaderna? Och därför reagerar vi nu när andra, mindre polerade berättelser dyker upp. Det jag håller med Jenny Strömstedt om är att det finns ett faktiskt samhällsproblem i de samlade kraven på föräldrar, särskilt mammor, idag. Normer och ideal som skriker efter perfektion på samtliga livsområden och som är omöjliga att förena. Men jag håller alltså inte med Jenny Strömstedt om det andra ledet – att det gnälls för mycket. Jag tror att det är ett rent sundhetstecken – att vi börjar se och sätta ord på det som är svårhanterligt och tungt och vågar prata om det utan skam. Jag tror att det kan vara första steget till förändring, ett ifrågasättande av de kvävande ideal som råder.

Jag har som journalist och författare valt att fokusera på de sidorna av familjelivet som inte passar så bra på omslaget av Mama. Och det blir alltmer tydligt för mig att många föräldrar som står med båda fötterna djupt nedsjunkna i blöjhinkar och sömnbrist har ett stort behov av igenkänning och sanna berättelser, utan filter. Varför skulle inte detsamma gälla för barnen? När vi slutar sortera in känslor i fint och fult så hjälper vi också dem. Den värmande trösten i igenkänning ska vi inte hålla för oss själva. De flesta barn upplever syskonbråk och föräldrar som suckar trött åt tjafsandet, klart att det ska finnas böcker som skildrar det! På samma sätt som böcker med äventyr, mys och verklighetsflykt också behövs, och de skrivs ju fortfarande.

Barn är jobbiga, föräldrar likaså. Det är vad jag tycker att boken om Olle och Bolle handlar om. På samma sätt som att min egen bok vars titel Sluta skrik för fan riktar sig åt två håll. Den skildrar dels den desperata känslan hos föräldrar som fått öronen sönderskrikta lite för många gånger, men är lika mycket riktat mot föräldrarna som någon gång blivit lite för arga och just skrikit ”sluta skrik”, paradoxernas paradox. Vi är alla människor, stora som små. Vi gör fel, relationer är svåra, sömnbrist är hårt.
Att vi öppnar upp dörrarna kring familjelivet tror jag gynnar alla, såväl barn som föräldrar. Mindre instängt, mer igenkänning, större möjligheter att lufta känslor och tankar. I Olle och Bolles mamma ser jag inte en förälder som inte orkar med sina barn. Det är ju just precis det hon gör. Hon tar nya tag, samlar sig. Försöker med något nytt, lirkar och lockar och agerar medlare, behöver djupandas lite ibland. Vem gör inte det?

Lämna en kommentar