tillbaka till start

Nedräkning, men inte fan är det till vila

Jag scrollar sociala medier-flödet och ser att varannat inlägg handlar om att någon räknar ner till semester eller precis har gått på semester. Väldigt glada över detta är alla också, även småbarnsföräldrarna. Själv har jag nu 3 dagar kvar innan någon form av semi-ledighet (eftersom jag är frilans så stänger jag aldrig ner helt) då barnen ska vara hemma från föris/fritids i 4 veckor. Och mina känslor inför detta är inte enbart soliga. Jag skriver om detta i kommande Sluta skrik för fan, hur semester inte längre är semester när man har barn. Det betyder inte att jag skulle vilja vara utan den lediga tiden med barnen, men jag både ser fram emot den samtidigt som jag känner en växande klump i magen. Låt mig sia om hur det kommer att vara:

Morgnar utan klockväckning där vi alla får ligga kvar lite för länge och titta in i varsin skärm. Bryggfrukost, spillt kaffe och idyll. Åka till landet och höra ”när är vi framme” var tredje minut i tre timmar. Sammanbrott över getingar från barnen och från Gunnar. Hån från mitt håll över att de är så fåniga kring getingar. Grilla på baksidan, barn som springer runt. Kvällsbad med sjögräskrig. Åka in till stan och gå på barnbio en knallsolig dag. Vanliga mellandagar då jag suckar över att det är omöjligt att trolla fram lunchmat varje dag i 4 veckor och då barnen är rastlösa. Vi kommer med gälla röster då upprört säga saker som ”det kanske hade varit bättre om du gått på fritids hela sommaren då eftersom du är så missnöjd” och sen kommer vi ångra vår trista ton. Vi kommer att göra en resa och det kommer förmodligen vara ett jävla kaos innan vi kommer iväg som vanligt. Total stressmisär. När vi väl är på planet sänker sig kanske ett tillfälligt lugn i en kvart. Kanske hinner vi ta in ett glas vin som ett barn sedan har omkull inom 3 sekunder. Vi kommer att vara på en underbar plats och det kommer att finnas underbara stunder men det kommer också finnas stunder då vi undrar varför i helvete vi utsatt oss för detta för.

Så kommer ”ledigheten” vara, en balans mellan heaven and hell. Som tur är, så är de där luckorna av lätthet, då barnen leker skrattandes i strandbrynet och allt bara tillfälligt funkar, så starka att de gör det värt det. Men måndagen den 7 augusti då vardagen är tillbaka igen, då vet jag att jag kommer att välkomna den. Kanske har den till och med föregåtts av en nedräkning.

Lämna en kommentar