tillbaka till start

Jämförelser

”Sluta jämföra dig med andra” är ju ett sådant där tips man får man med jämna mellanrum vare sig man vill ha det eller inte. Liksom så många andra råd i samma genre – alltså ”ändra din inställning”-genren- är de helt värdelösa. ”Ryck upp dig”, ”se det från det ljusa sidan” eller ”det är väl inget att vara ledsen över”  är alla meningar som aldrig någonsin har bidragit till att någon blivit gladare, mindre orolig osv. Att någon berättar för oss hur vi ska känna ändrar mycket sällan våra känslor. Och det där med jämförandet är väl mänskligt, vi behöver något att förhålla oss till, men det är klart att det ibland får trista konsekvenser. Som det här med att mycket få av oss är nöjda med vad vi har utan alltid vill ha mer.

För några dagar sedan gick jag en promenad här på Stora Essingen där jag bor. Jag gick förbi fantastiska hus med lummiga uteplatser, stora lägenheter med terrasser med sjöutsikt och all möjlig lyx. Och jag kände den stora avundsjukan rulla in. Jag gick och funderade på vad bostäderna kunde kosta (sinnessjukt mycket så klart) och vem i helvete som har råd med sådant. Jag vet inte vilka, men jag vet att det inte är vi i alla fall. Vi bor mitt på ön i en liten trea, fyra personer. Å andra sidan så bor vi ju just här, med tre minuters promenad till ett dopp i Mälaren och tio minuters buss till city. Vi är ju superprivvade, jag vet det, men jämför mig ändå oftast med de som är ännu mer privvade. Blir tokig på tanken på människor som inte bara kan bo exakt som de vill utan som OCKSÅ har råd att resa varje år. Jag funderar mycket på om de fattar hur glidigt de har det, om de ofta tänker på det. Men jag vet samtidigt att det finns många som skulle tycka att mitt liv var extremt extravagant och lyxigt. Det är svårt det här, det väcker dunkla känslor.

Hursomhelst är det ett faktum att vi bor i den lilla del av världen där människor har det som bäst. Mycket av det vi tar för givet är sådant som människor i andra delar av världen skulle se som ofattbar lyx. Vi har dragit en vinstlott i ett grandiost och extremt orättvist lotteri. Det finns åtminstone en stund på dagen då min ödmjukhet inför detta blir större än min jämförelsesjuka med de som har det bättre – och det är varje kväll när jag går och lägger mig. När jag kryper ner mellan lakan av bomull intill en sovande nästantreåring. Lägger mitt huvud på en mjuk kudde och ansiktet mot treåringens rufsiga hår, drar upp täcket och känner en liten hand lägga sig på min kind – då översköljs jag av tacksamhet. Jag får sova i den där varma sängen, med mina nära, i ett hem som är mitt och vars dörrar jag kan stänga och öppna som jag vill. Utanför åker möjligtvis några irriterande fjortiskillar på moppe och skriker, men inga bomber faller, inga larm tjuter. Att vi får ha det så här, det går knappt att ta in.

Lämna en kommentar