tillbaka till start

Ilska, barn och vårt censurerande av känslor

 

Bilden ni ser föreställer mig som liten. Det är en av mina absoluta favoritbilder på mig själv. Jag är född i november 1980, så jag gissar att bilden är tagen av min mamma eller pappa 1981, framkallad och inklistrad i ett album, tillsammans med en massa andra bilder på mig och familjen. Viktigt att påpeka här att jag inte känner att den här bilden har skadat mig på något sätt. Jag är inte kränkt eller upprörd över att mina föräldrar har fotat mig i ett upprört tillstånd, ty jag är övertygad om att:
1. de hade koll på läget, det var ju inte så att jag grät för att jag typ hade en byrå över mig och var nära att krossas
2. alla känslor ska få finnas och pratas om.

Jag har många gånger sett upprörda diskussioner kring bilder på barn som är ledsna, sura eller arga, vissa menar att det är kränkande för barnet. Jag tycker vi kan ta och fundera ett varv till över den inställningen- vad är det man verkligen säger om man påstår något sådant? Jo, det man säger är att ilska och ledsenhet är känslor som inte bör visas upp, att de är känslor som ska hållas undan. Få blir upprörda över bilder på glada barn, men ilska är lika mycket en grundkänsla som glädje och det vi gör när vi menar att bara en av dessa gör sig bra på bild är att vi skambelägger ilskan och laddar den onödigt mycket.

När jag skrev Dra åt helvete – en bok om gräl så fördjupade jag mig just i känslan ilska. Och det är så tydligt att många av oss har en laddad relation till den. Vi får inte riktigt ihop den där kraftfulla, lite råa känslan med vår självbild som civiliserade, polerade människor. Men alla känner vi ilska ibland, och psykologerna är eniga om att de som ständigt trycker undan den kan få rätt allvarliga problem på sikt. Så det vore ju önskvärt om vi inte vidareförmedlade rädslan för ilska till våra barn tänker jag.

Idag läggs ett lager till över allt detta som handlar om bilder av barn, och det är vad som passar sig och inte passar sig att lägga ut på sociala medier. Jag tror att den inställning vi har idag fortfarande präglas av att det är hyfsat nytt för oss, och i det ligger en rädsla. Men mycket snart tror jag att vi kommer sluta att så tydligt dela upp världen i irl och www. Vi kommer bara att se sociala medier som en del av livet, en kommunikationskanal bland andra, och att ens bild finns publicerad blir mindre och mindre laddat för varje dag som går, bland annat eftersom det i den stora massan bilder som vräks ut dagligen blir en allt mindre beståndsdel. Sen finns det naturligtvis undantag, och det är självklart inte så att allt bör publiceras. Men den här nojiga och ibland upptrissade stämningen kring att ”hänga ut sig själv på nätet”, – jag tror och hoppas att den kommer självdö. Det kommer fortsatt skilja sig mellan hur mycket människor delar med sig av sig själva, precis som det gör i ett lunchrum på en arbetsplats. Vissa är stängdare än andra och vice versa. Men jag tror att vi behöver skaka om det här trädet ordentligt och se vad vi har för premisser innan vi dömer, och om de premisserna verkligen är så självklara eller om de behöver ifrågasättas.

Slutligen: Det finns långt många fler bilder på mig som barn där jag är glad eller åtminstone lugn. Det är ju inte så konstigt eftersom det ofta är ett rätt stressat läge när ett barn gråter eller skriker, det är naturligtvis fullt rimligt att föräldrar fokuserar på att lugna i första hand. Men jag är väldigt glad att den här ledsetarga bilden på mig finns, för den är också jag. Att visa att jag är arg ibland är inte på något sätt mer blottande än att visa att jag är glad ibland, och om vi endast reproducerar bilder (faktiska och symboliska) på skrattande barn i strukna bomullskläder i motljus på en äng, glatt lekandes med giftfria pedagogiska träleksaker, så förminskar vi bilden av barn och barndom anser jag. Vi förminskar de människor som barnen är.

 

Lämna en kommentar