tillbaka till start

Jag har aldrig lyckats leva i det så kallade nuet. Jag är ständigt steget före eller steget efter. Oroar mig för vad som ska ske eller längtar till något speciellt i framtiden. Alternativt ältar något som hänt eller är supernostalgisk över annat. Jag är generellt mycket nostalgisk. Jag kan romantisera nästan allt som ligger i förfluten tid. En gång blev jag och min man osams över att han tog ner mina fina minnen om amning genom att påstå att jag ju också tyckte att det var skitjobbigt att amma. Det gjorde jag ju i och för sig, men jag minns det mest som ljuvligt. Ibland var det ljuvligt i alla fall, kanske en av fem gånger? Den absoluta närheten med den lilla människan, den kunde göra mig helt uppfylld. Men visst, om jag ska vara ärlig – också superfrustrerad. När man var svettig och stressad och behövde panikamma på stan till exempel. Hursomhelst. På den här bänken på Lilla Essingen brukade jag sitta och amma Hedda, min förstfödda, under många barnvagnspromenader hennes första sommar. Säkert var jag inte superharmonisk alla gånger de skedde, men det känns så, när jag minns tillbaka.

Lämna en kommentar