tillbaka till start

Texttrassel och lyckan när det blivit utrett

Att skriva är ibland som att nysta upp ett nystan, reda ut ett stort trassel. Från början känns det omöjligt och oöverkomligt att få någon ordning på alla ord och alla tankar. Hopplöst att skapa ordning och mening i röran. Därför tar det alltid emot i starten. Men sen tvingar man sig själv medelst våld, och när man börjat dra i de första trådarna, lösa upp någon enda liten knut, så blir det alltmer lockande att fortsätta. Ju mer man håller på desto lättare och roligare blir det, även om man också senare i processen kan stöta på någon riktigt hårt åtdragen knut som får en att vilja ge upp och gå loss på allt med saxen. Men om man ger sig fan på att pilla vidare, testa olika sätt, lirka – så kan man komma vidare.

Till slut är det uppnystat, och snöret/texten ligger där framför en. Uttrasslat och begripligt. Det är underbart.

Lämna en kommentar