tillbaka till start

Göra fel

Det är fyra och ett halvt års skillnad mellan våra två barn. Jag är tacksam för de åren på många sätt. Dels att vi gav oss själva tid att samla ihop oss hyfsat innan nästa drabbning av sömnlöshet och bebisvrål, dels att åldersskillnaden ger mig perspektiv nu. Genom att uppleva den yngstas första år så omlever jag också den äldstas första år. Plockar ner kläder från vinden och plockar fram stunder ur minnet. Ibland är det smärtsamt. Det var så mycket med mig, med oss, som inte var ”färdigt” eller vad jag ska kalla det när vi fick vårt första barn. Jag hamnade i ett glupande hål av skräck istället för i babybubbla. Jag hamnade inte i lyckorus efter andra förlossningen heller ska tilläggas, jag blev låg då också men en tröst jag hade var just det att jag visste om att det kunde bli så. Att jag inte var ensam, att jag inte var onormal, att det skulle gå över. Jag var ledsen, men jag behövde inte på samma sätt som första gången vara ledsen över att jag var ledsen, rädd för att vara rädd, och så vidare.

Jag ser på barnen, så olika och lika, varandra och oss.

Jag tänker att jag har gjort många fel och jag kommer göra flera, men att det jag kan göra åt det är att bädda in dem i skyddskuddar av kärlek. För jag kan aldrig lova att bli felfri, men jag kan utlova kärlek.

En person som jag intervjuade för Sluta skrik för fan påpekade det speciella i relationen till just barn, att hur arg man än är på dem så är kärleken fortfarande lika gigantisk.

”Insikten att man kan bli så heligt förbannad på en annan varelse men ändå vilja vara med den. Det är en stor skillnad mot när man är arg på sin partner – då kan man vara lite äcklad nästan, men så känner jag aldrig med mitt barn.”

Det finns inga man förlåter så mycket som sina barn, och samtidigt kan vi vara säkra på att de inte kommer vara lika förlåtande mot oss. Och det är inget konstigt, de ska kunna kräva mer av oss än vi av dem. Jag rustar mig mentalt för dagen då de ska komma till mig och utkräva ansvar för att jag sa något dumt i april 2016. Mitt mål är att aldrig bli defensiv. Att aldrig ifrågasätta deras känslor. Jag hoppas jag lyckas.

Lämna en kommentar