tillbaka till start

Onsdag i april, bokvila och dödsångest

Just nu:

Lite för ljummet kaffe, lite för torra händer, lite för kall april. Och ändå är jag ovanligt tillfreds. Jag vilar i den här märkliga tillvaron efter att man lämnat ifrån sig råmanus och innan man fått tillbaka redaktörens kommentarer. Jag både längtar efter att få hennes synpunkter och ta tag i texten igen och räds det samtidigt. Under tiden betar jag av allt i mitt liv som stått på paus under de senaste månadernas intensiva arbete. Det gör jag och så tänker jag på döden.

Igår när jag duschade tänkte jag på mat, jag gör ofta det. Jag tänkte på maträtter som jag var sugen på att laga. Äta också naturligtvis, men det är ofta själva lagandet jag längtar mest efter, på det sättet är jag knäpp, jag vet. Jag tänkte på fisk-och skaldjursgryta med saffran, det var länge sedan jag lagade en sådan. Och av någon anledning så började jag fundera över hur många gånger till i livet jag skulle hinna laga och äta fisk- och skaldjursgrytan med saffran innan jag dör. Jag kände starkt att någonstans därute finns det en exakt siffra, men jag får naturligtvis inte tag på den – siffran på antalet fiskgrytor innan död. Om jag visste siffran så skulle den i sig inte kunna skrämma mig. Låt säga att den är låg, typ tre, så behöver ju det i sig ändå inte betyda att jag dör inom kort, bara att jag oftast kommer att ha lust att laga och äta andra saker. Jag kan rent teoretiskt bli 100 år och aldrig mer äta fiskgryta med saffran. Det är inte troligt, men möjligt. Men det är tanken på att det en dag kommer finnas en exakt siffra (som ingen kommer ha koll på så klart) som stressar mig. Att det inte bara kommer pågå och pågå. Detta är ju inte någon ny information för mig, men den har blivit svårare att hålla ifrån sig känslomässigt. Min dödsångest kommer i form av saffransdoftande rykande het gryta. (Med lite klippt persilja över och en klick riktigt stark aioli.)

Lämna en kommentar