tillbaka till start

Skorpan

När jag var runt 10 år så hade jag en kompis som hade flera kaniner. Jag var oerhört avundsjuk på henne och förtjust i dessa lena, långörade hoppande dvärgvädurar och gjorde det som barn gör – tjatade på mina föräldrar att jag borde få en kanin. Och till slut fick jag det. En svart liten rund sak med brun nos som jag döpte till Skorpan. Lyckan var total och pappa byggde den finaste kaninburen som någonsin skådats, röd med vita knutar. Jag la in halm och satte upp saltsten och vattenflaska och allt vad som behövdes. Och Skorpan kom till oss och det visade sig snart att jag inte var någon bra kaninmamma alls. Skorpan var en lite skygg varelse och jag reagerade inte med det som jag nu som vuxen förstår behövdes – att ösa på med mer närhet och kärlek för att göra honom trygg. Utan jag blev istället rädd för Skorpan. Vågade inte hålla honom för att det var så läskigt när han sprattlade sig ur mitt grepp och så vidare. Rädslan blev till en distans och min lycka byttes ut mot ständigt dåligt samvete kombinerat med ointresse. Till slut fick Skorpan flytta vidare till en annan familj och det var nog bra. Jag var helt uppenbart ingen kaninmänniska och jag har aldrig någonsin velat ha husdjur igen.

Den där rädslan inför en liten gullig kanin var speciell. Jag kan så tydligt minnas känslan. Det var ju inte rädslan för att kaninen skulle förgöra mig direkt, utan det var en rädsla kopplad till kontrollförlust och känsla av maktlöshet. Skorpan var en liten söt varelse som jag hade önskat mig och som jag var ansvarig för, men som inte alltid (sällan) betedde sig som jag önskade. Skorpan hoppade iväg åt fel håll och var snabb som satan, Skorpan vägrade att hoppa med när jag ville att han skulle göra det och han kunde sprattla sig ur omfamningar när han inte kände för närhet. Skorpan hade integritet och en egen vilja. Eventuellt var han även något labil och inte blev det bättre av att hans främsta beskyddare var rädd för honom. Skorpan-rädslan kommer tillbaka till mig nu ibland, och nu är den kopplad till mina barn. En skillnad finns: med Skorpan fanns den hela tiden och så är det inte alls med barnen, utan med dem är det i specifika situationer. När vi måste göra något och de vägrar. Som en gång när vi inför en resa skulle vaccinera oss och min äldsta dotter får ett grandiost utbrott på vaccinmottagningen och vägrar gå med på att få spruta trots att all världens belöningar lovats henne om hon gör det. Eller som i helgen när hon vägrade följa med hem från landet. Eller som när den lilla är förtvivlat arg och ledsen men absolut inte vill bli tröstad och absolut inte vill bli inte-tröstad. I lägen där det inte går att göra rätt och där man inte kan ge upp men inte har en aning om vad man ska göra. När ansvaret för de små gulliga skitjobbiga varelserna känns helt ohanterligt och övermäktig. När jag känner att jag kommer till korta och blir desperat – då är det Skorpanrädslan som går igen.

När det var som jobbigast med Skorpan så drömde jag en mardröm om att han flydde ur sin bur genom att med egen kraft krossa sig själv platt som ett A4-ark för att kunna pressa sig ut ur en springa i buren. Så gärna ville han fly från mig i min dröm. Den drömda bilden av en platt kanin förföljde mig även i vaket tillstånd. Många år senare, när min ena dotter är ett par månader gammal så drömmer jag en ny mardröm som ger samma obehagskänslor. Jag drömmer att jag sitter på ett café med mitt barn och tappar henne av misstag. När hon faller på golvet så ramlar huvudet av och jag ser det lilla bebishuvudet rulla iväg mellan caféstolar och bord. Den absurda scenen är obehagligt kristallklar för mig så här sju år senare och jag blir illa berörd nu av att skriva om den. Det handlar om en rädsla över att skada med sin oduglighet, att inte räcka till, att inte kunna göra rätt.

Mycket känns igen men skillnaden mellan min relation till Skorpan och den till mina barn är ändå stor. Rädslan är inte grundläget nu, den gör bara tillfälliga besök. Och jag tror inte för en sekund att mina barn skulle ha det bättre hos en annan familj. Visst är jag oduglig ibland, men oftast inte. Och nu har jag vett att ösa på med närhet och kärlek.

Men fan alltså, stackars Skorpan. Förlåt för att jag var så dålig, du lilla nu döda kaninjävel. Jag kommer ihåg att din födelsedag var den 28 augusti.

Lämna en kommentar