tillbaka till start

Tuffa tårar

Det är en intressant tid att vara kvinna i. Eller skrämmande. Båda. Och egentligen är det väl mest som det alltid är. Inget nytt under solen, samma gamla kvinnohat som tröskas om och om igen. Och det ironiska i att mitt i detta så får MÄN panik över förekomsten av manshat. Jag ska verkligen försöka att inte raljera över detta, men det är svårt.

Den senaste tiden har en sexist som är anklagad för en mängd sexuella övergrepp blivit vald till president i USA. En moderat politiker har kallat en socialdemokrat för ”hora” i en tv-debatt. Audi har dragit tillbaka en reklamkampanj för att män inte står ut med att Kakan Hermansson, som uttryckt sig kritiskt mot män och poliser, frontar kampanjen.  Män gråter och skriker också i fackförbundet Unionens kommentarsfält efter att de lanserat kampanjen Mansplaining-akuten.

Och det är en händelse som ser ut som en tanke men EXAKT SAMTIDIGT som jag sitter och skriver detta på ett café på Götgatan kommer en väktare fram till mannen som sitter bredvid mig. Han har tydligen kommenterat en ung tjejs utseende på ett sätt som hon upplevde som obehagligt. Mannen försvarar sig ”det är inte olagligt!”. Och nej, det är ju inte olagligt att vara ett as, men det betyder ju inte att man behöver vara det.

Kvinnohatet genomsyrar så stora delar av samhället att vi knappt ser det, det är standard. Men om en tjej som sagt att hon hatar män är med i en reklamkampanj för en bil – buhu, då gråter manligheten stora stora manstårar. Tuffa manstårar så klart!
(”Hard tears” är namnet på en supermanlig parfym jag kommer lansera nästa år, den kommer att ha toppnoterna öl, snus och jävligt dålig självinsikt.)

Okej, förlåt – det gick dåligt med det här att jag inte skulle bli raljant. Men min raljans, precis som manshatet som skrämmer så många män, bottnar ju i en djup förtvivlan och frustration. Och det är OBEGRIPLIGT för mig att uttryck som ”jag hatar män” ska behöva förklaras. Hur någon på riktigt kan bli upprörd. Hur en grupp med så odiskutabelt orättvist maktövertag kan känna sig kränkta över detta. Det fattar väl för fan vem som helst vad det betyder. När jag säger att jag hatar män så är det detta jag menar:

– Jag hatar våld. Män står för den absoluta majoriteten av alla våldsbrott.
– Jag hatar när jag går på stan med mina barn och vi går förbi en av Club Privés jävla skåpbilar som är täckta av bilder på nästan-nakna kvinnor i porriga poser. Jag hatar att mina barn ska behöva se det.
– Jag hatar att jag inte känner en enda kvinna som har en helt okomplicerad relation till sin kropp.
– Jag hatar att det på förskolor och fritids måste regleras hur legorum och liknande ska användas eftersom killarna annars dominerar rummen helt.
– Jag hatar att kvinnor över hela landet går med nyckelknippor i handen när de är på väg hem på kvällen. Jag hatar att vi inte får vara fria i det offentliga rummet. Att rädslan begränsar oss.
– Jag hatar att jag automatiskt tar på mig en projektledarroll i familjen, att det är nedärvd kvinnokutym att axla mer ansvar för hemmet än vad män gör.
– Jag hatar att män generellt tjänar mer än kvinnor.
– Jag hatar att män som inte lever upp till machoideal trakasseras.
– Jag hatar att kvinnligt kodade intressen, yrken, ämnen med mera ofta nedvärderas.
– Jag hatar att vara i en lekpark och höra hur min då fyraåring blir nekad att klättra upp i en klätterställning eftersom ”det är bara killar som får vara här”. Jag hatar att hon en annan gång inte vågar gå till en viss del av förskolans gård eftersom en grupp killar spelar någon form av bandy med höjda klubbor och inte tar hänsyn till de som passerar. Jag hatar att det är ett beteende som av vissa vuxna avfärdas med ”pojkar måste få vara pojkar”.
– Jag hatar hur kvinnliga politiker döms hårdare vid misstag än manliga politiker. (En toblerone mot Lundin Oil någon?)
– Jag hatar att en vuxen man tog sig friheten att hålla fast mig och antasta mig när jag var tio år och på väg hem från en basketträning.
– Jag hatar att en annan vuxen man drog upp en hand under min kjol på en gata i Göteborg när jag var tretton. Jag hatar att jag inte tyckte att det var ”så farligt” eftersom han åtminstone inte höll fast mig som den andra mannen hade gjort,
– Jag hatar att nästan alla kvinnor jag känner på något sätt blivit sexuellt ofredade någon gång.

Det är detta jag menar när jag säger att jag hatar män. Jag hatar att samhället ser ut så här, att det är så begränsande. Och det ska väl inte ens behöva förklaras? Precis som att det inte ska behöva förklaras att INTE ALLA MÄN begår övergrepp och frossar i härskartekniker. SJÄLVKLART gör inte alla män det. Däremot så åker även de schyssta killarna med på den förgivettagna privilegiebussen och har mycket krattat för sig som de aldrig ens behöver fundera på. Det tror jag att fler behöver bli medvetna om.

Jag säger som Zara Larsson: manshat är en sund reaktion på hur världen ser ut. Och vet ni vad som skiljer mitt eventuella manshat mot kvinnohatet som finns därute? Jag agerar inte ut det mot random män. Jag går inte på krogen och tar en kille i skrevet, jag skriker inte ”jävla hora” eller ens ”jävla torskjävel” efter män på stan bara så där. Och så vidare. Ni fattar. Manshatet är inte farligt, det är en symbol för frustration över orättvisor. Kvinnohatet däremot, det är farligt på riktigt. Det är våldtäkt, våld i nära relationer, det är en amerikansk president.

2 Responses to Tuffa tårar

  1. Tack för att du skriver detta. Klockrent. Jag hatar att det fortfarande behövs texter som denna. Jag hatar att jag känner igen mig i samtliga exempel. Jag älskar att följa dig på insta och läsa dina texter. Det ger hopp.

Lämna en kommentar