tillbaka till start

All denna skräck över att ha missat att lämna ett papper till förskolan – inte visste jag att den var livet

Att få mitt första barn var tveklöst den mest omvälvande livsomställningen jag varit med om och omställningen, inte barnet, fick mig att falla ner i ett grått och kallt hål av kris. Det har jag skrivit om i andra forum förr och det var inte det jag skulle skriva om nu egentligen. Men det kan vara värt att nämna ibland ändå, att inte alla hamnar i lyckobubbla, utan tvärtom. Och att det kan ut reda sig alldeles utmärkt ändå. MEN DET VAR JU INTE DET HÄR JAG SKULLE SKRIVA OM. Det var detta: första barnet – störst själslig/mental omställning. Men det var i och med andra barnets tillkomst som jag kände att vi helt tappade greppet om den rent praktiska tillvaron. Som det verkliga stora ohanterliga vardagskaoset inträdde och sedan blev beständigt. Åtminstone hittills. Okej, vi har inte helt tappat greppet. Vi sköter våra jobb även om vi alltid har det dubbla dåliga samvetet (borde jobba mer OCH mindre), våra barn är trygga kärleksfulla varelser som har rena kläder på sig (åtminstone i början av dagen). De får lagad mat varje dag, den stora går på fritidsaktiviteter, vi ser till att hon gör läxan (trots att jag tycker att det är SJUKT att sexåringar har läxor), vi betalar oftast våra räkningar i tid osv. Vi har inte tappat det helt, men jag har en konstant känsla av förlorad kontroll, av att allt sker precis på gränsen till en katastrof, dvs ett misslyckande.

Varje städning jag gör är en påminnelse om att det inte är en ”riktig” städning. Det är en panisk fuskstädning, ett desperat krampaktigt trampa-vatten-för-att-hålla-sig-precis-över-ytan-städande. Det är inte stora lugna bröstsimstag av ordentlig städning. När jag städar och tänker på hur dåligt jag gör det så tänker jag på människor som skulle underkänna mitt städande om de såg det. Namn och ansikten på människor jag känner i verkligheten och sådana jag känner i sociala medier far förbi i mitt inre och jag tänker att den skulle skaka på huvudet, den skulle sucka, den skulle se äcklad ut osv. Nej, det är inte ett uppbyggligt sätt att tänka på, och nej – de här människorna har inte bett om att vara med i min självplågarfantasi. Men stort grattis till den som kan styra fullständigt över sina tankar, dit har inte jag kommit i alla fall.

Idag städade vi. Jag började i sovrummet och när jag sedan efter att ha betat av kök och hall gick in i sovrummet igen kunde jag konstatera att det redan var i behov av en ny runda med dammsugaren. Och det är exakt så jag tycker att stora delar av tillvaron känns sedan jag fick barn. Det spelar ingen roll att vi hade tvättstuga i morse, vi har redan fyllt tvättkorgen igen. Hela tiden en kamp mot kaoset och det känns som att jag aldrig riktigt har tid att göra något så bra som jag skulle vilja göra det.

Jag kommer aldrig börja inredningsblogga och är genuint ointresserad av designprylar, men jag tycker mycket om att ha det fint runtomkring mig och innan jag fick barn nummer två så hade jag ständigt nya projekt och fix för mig hemma och jag var stolt över vårt lilla, men fina hem. Det är jag inte längre. Allt är nödlösningar, allt känns temporärt och det var länge sedan jag kände att jag kunde ta mig tiden att göra något inspirerat. Det är som att allt står på vänt, nu måste vi bara överleva. Jag tänker verkligen så varje gång vi har tagit oss igenom en vardagsmorgon  med lämningar och dessa ständiga klädkrig som barn initierar. Vi överlevde – check.

Skillnaden mellan ett och två barn är monumental. Logistiken, förflyttningarna. Hur lång tid ett inköp av en liter mjölk kan ta med två som springer åt olika håll. Avgrunder av möjlig panik öppnar sig. Så länge vi bara hade ett barn var vi sådana som stod upp för det här med att ha ett värdigt och omväxlande liv. Med vårt enda barn gjorde vi saker på helgerna. Både barninriktade och sådana som var mer för vår skull men som hon ändå kunde uppskatta. Oftast gick det bra, ibland blev det jobbigt – men inte övermäktigt. Det var i princip alltid värt det. Men sedan vi blev tvåbarnsföräldrar: det händer inte lika mycket. Projekten känns oöverstigliga. Jag har blivit rädd för att gå och köpa den där mjölken. Och dessutom ligger vi alltid så mycket efter med städningen att det ändå är den vi måste ägna helgerna åt. Så ville jag inte att det skulle bli, men så är det just nu. Inget av detta är barnens fel, det är bara så det är. Det är att leva i kampen mot kaoset. Att hela tiden vara livrädd över att ha missat att något skulle packas ned till skola eller förskola, att någon har en tandläkartid eller något ännu viktigare. Det är som att leva i en kundvagn som någon har knuffat ned för en brant backe.

3 Responses to All denna skräck över att ha missat att lämna ett papper till förskolan – inte visste jag att den var livet

  1. EEEXAKT SÅ. Har aldrig fått den där känslan beskriven på ett bättre sätt. Speciellt det där med fejkstädningar och tanken på alla (t ex barnens farmor och mormor ) som underkänner mig. Paniken när de kommer på besök och troligen äcklas av mig. Den där känslan äter fan upp mig. Och att ständigt vara rädd för förlorad kontroll och att missa nån jävla skola /förskolagrej så att nån (t ex ovan nämnda personer eller förskole/skolpersonal) ska sucka över hur misslyckad och slarvig jag är. Och att vara rädd för att köpa mjölk med båda barnen. Att ha två barn är fantastiskt, men det är nog också det som tagit mest på mitt psyke. Nånsin.

  2. Hittade dig idag (tack Instagram) och har liksom blivit kär. Fick störtgå på toa för att jag skrattade så mycket. Ska skicka länkar till mina barns vänner som har två barn.
    Tänk om jag hade haft dina texter när jag stod där den svartaste dagen i mitt liv, när jag kom hem från BB med barn nummer två. Det tog bara en dag så hade jag redan skällt på barn nummer ett, något som aldrig hade hänt i hennes två och ett halvtåriga liv. Jag som trodde att de skulle gilla varandra, hjälpa varandra, vara snälla mot varandra.. Växla om att vara Lucia och tärna när de lossade för oss. Haha, glöm det, i själva verket satt jag uppe och sydde nya lussesärkar och blev aldrig lussad för ever.
    I stället fick jag tjugo års outhärdligt världskrig i baksätet på bilen. Ständig konkurrens om exakt allt. En formidabel förmåga att trampa på varandras tår utvecklades till fulländning hos båda. Och ingen, ingen, INGEN sade ett ord om att detta förekom även i deras familjer. Alla höll masken.
    Då hade jag behövt dig! Nu kan jag nöja mig med att njuta, skratta och känna igen mig. Kanske läks nåt gammalt sår på köpet.
    Jag ska kanske rent av gå en skrivarkurs? Borde väl finnas även för pensionärer?
    Fast först ska jag köpa din bok.
    (Jo, vid ca 30 års ålder började de påstå att världskriget bara varit till för att få tiden att gå och kunde t o m umgås av egen fri vilja. Så det slutade bra.)

    • Åh vad glad jag blir av din kommentar! Tack! Ja det är något rent destruktivt över hemlighållandet av hur det är EGENTLIGEN inom familjer, det tror jag många mår dåligt av. Det finns stor tröst att hämta i att veta att man inte är ensam. Fint att höra att dina barn umgås frivilligt idag:)
      Ps. Nu vet jag ju inte alls var du bor men jag kommer börjar hålla en skrivarkurs för vuxna, främst pensionärer eftersom det är på dagtid, till våren. Ds.

Lämna en kommentar