tillbaka till start

Jag och skrivarkurser – en kärlekshistoria

Jag fick frågor på instagram om vilka skrivarkurser jag gått, om jag rekommenderade det och så vidare. Eftersom jag visste att svar på dylika frågor skulle utmynna i en Knausgårdtjock roman så tänkte jag att det är bättre att blogga om det än att skriva 348 instakommentarer.

Bakgrunden är den vanliga. Jag har alltid skrivit, alltid velat bli författare, jag har varit ett plågsamt svartklätt pretto på gymnasiet. Ni känner igen allt detta från sju miljoner andra berättelser. När jag var det där gymnasiala prettot så kunde jag faktiskt ta mig tid att skriva. Jag gjorde det, fick saker skrivna (vi behöver inte prata om kvaliteten på det jag skrev). Men sen när jag började plugga på universitetet, och ännu värre – när jag började jobba med att producera journalistisk text – så försvann skrivandet som kom inifrån mig själv. Men det kom tillbaka, oh som det gjorde. Och just på grund av att jag började en skrivarkurs.

Min första var en skrivarkurs för föräldralediga som jag började på när min äldsta dotter var 6 veckor gammal. Jag minns att det allra första tillfället sov hon sig igenom hela passet. Det hände aldrig igen. Jag skulle säga att den kursen var direkt livsavgörande för mig på flera sätt. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är fakta. Dels för att det var startskottet för flera skrivarkurser och därmed ökat skrivande, vilket i sin tur ledde fram till att jag idag kan gå och glo på en bok av mig själv i Akademibokhandelns hylla härintill. Men kanske framförallt för att den skrivarkursen var ett så stärkande inslag då i min nymornade föräldratillvaro. Jag hör inte till dem som gick omkring i rosa skimmer den första tiden, jag var livrädd och ångestriden. Det hjälpte inte att min bebis var underbar och perfekt, jag trodde att jag hade tappat mig själv och mitt liv. Men det hade jag inte, livet hade bara blivit svårare (för jo det blir det när man får barn). Min rädsla för att jag aldrig mer skulle kunna göra något jag själv tyckte om förutom att vara med mitt barn lättades upp av skrivarkursen. Det var så roligt. Vi satt där och ammade och pratade om varandras texter som ibland handlade om barnrelaterade saker, men oftast inte. Och det var så skönt att träffa några som hellre ville prata om dialoguppbyggnad än om blöjor, jag kände mig aldrig riktigt hemma i min vanliga föräldragrupp.

Men vad skrivarkurser gör med en mer än allt annat, det är att de får en att skriva. Varje vecka skulle text levereras, det behövde inte vara mycket och ingen skulle skjuta oss om vi inte gjorde det. Men vi ville. Jag ville. Och jag skrev när min dotter sov och jag fick ur mig text varje vecka och det räddade mig från ett jävla mörker.

Sen har jag gått Roman och novell grund,  Roman och novell fortsättning, och sen två terminer på det som Skrivarakademin kallar Författarskolan. Där ska man vara igång med ett längre projekt som man jobbar med under terminen. Och jag hade ett romanprojekt. Några korta texter som jag inte alls tänkte på som romanstoff som jag hade skrivit under föräldraledigkursen visade sig vara delar av något som blev längre.

Sen gjorde jag det lyxigaste jag gjort i hela mitt liv – gick en heltidsutbildning i kreativt skrivande, nämligen Skrivarlinjen distans, också det på Skrivarakademin. Jag minns exakt tillfället då mina ögon föll på en annons i DN Kultur som lockade med att det fanns platser kvar. Jag började leka med tanken, tänkte att det var omöjligt att göra något så extravagant som att börja plugga igen när man redan har en miljard högskolepoäng. Men sen hände lite olika saker i livet som gjorde att det faktiskt blev så. Jag gick den utbildningen och jag njöt varenda sekund. Där gick jag också i mål med den där romanen. Den har sedan dess skickats till förlag både en och flera gånger och blivit refuserad. Men om jag inte skrivit den tror jag inte att jag hade skrivit Dra åt helvete. Och ingen skrivtid är bortkastad tid, det hävdar jag bestämt. Så länge man inte skriver nazistiska pamfletter då, men det gör jag verkligen aldrig.

Jag fick ett till barn och jag kastade mig som en hök över skrivarkurs för föräldralediga igen. Jag gick till och med två terminer den här andra gången. Den senare var tuff – jag skulle inte rekommendera att man går den här typen av kurs med för stora barn. Fy satan vilket kaos min lilla åsamkade. Men jaja, jag skrev. Mellan tillfällena så skrev jag.

Alla kurser jag har gått har alltså varit på Skrivarakademin, Folkuniversitet. Jag har inte fått spons av dem, jag borde få, det ser jag ju. Jag har varit genomgående väldigt nöjd. Alla deras kurser och linjer är ledda av utgivna författare och det är klart att vissa fastnar man mer för än andra, men det är också roligt att få testa olika. Jag har lärt mig olika saker av olika personer. Det bästa med skrivarkurser är:

  • att det ”tvingar” en att skriva, man får en deadline och deadlines är bra. Saker blir gjorda.
  • att flera andra kommer läsa din text. Det är så oerhört värdefullt att få andras ögon på det man gör och det är värdefullt att öva sig på att ge och ta textkritik. Min upplevelse är också att det generellt är väldigt snäll stämning. Visst kan det finnas invändningar och ifrågasättanden, men mer positivt än negativt och det ger en välbehövligt skrivarsjälvförtroende
  • att man får läsa andras texter. Dels är det roligt, dels så blir man själv en bättre skribent av att läsa och ge feedback
  • det är så innerligt jävla roligt att sitta med en grupp människor man i övrigt inte känner och prata om allt från favoritböcker, skrivarteknik till svinkänsliga grejer. För det är så det kan bli när man pratar om text – att man kommer nära de brännande ämnena, utan att man behöver prata om sig själv om man inte vill det.

Jag vill inte att någon ska ha missat min poäng: Ja, jag tycker att det har gett mig något att gå skrivarkurser. Skrivarkurser är bra.

Och vet ni vad som är det finaste av allt som knyter ihop säcken på detta så tjusigt? Att från och med nästa vecka så ska jag hålla i en skrivarkurs för ungdomar på Studieförbundet Vuxenskolan. Det är så vackert att jag nästan börjar gråta.

.

One Response to Jag och skrivarkurser – en kärlekshistoria

Lämna en kommentar