tillbaka till start

Om kärleken till människor som gör fel

Det finns inget som får mig att tycka om människor lika mycket som deras misslyckanden. Jag har alltid haft lite svårt för framgångsagor men ge mig en dråplig historia med miserabelt utfall och jag kommer älska dig för evigt.

Det är ju inte det att jag vill människor illa, men jag tycker ofta att folk blir mer charmiga av att blotta sina mindre perfekta sidor. Av att skippa fasadputsen. Och det är nog också det som gjort till en fest för mig att skriva boken Dra åt helvete. För jag har fått sitta med människor jag inte känner och fråga dem om hur de brukar gräla med sin partner och vad de grälar om. Jag har fått höra om fräsande ordväxlingar på familjemiddagar, tjafs om vem som aldrig tar initiativ till sex och dramatiska utspel kring vattnandet av en krukväxt. Och väldigt ofta i slutet av dessa intervjudagar har jag spontant utbrustit i ett ”fan vad jag älskar människor!” För det är verkligen människokärlek jag känner när jag hör Lo berätta om hur hon målar upp små scener i sitt huvud över hur hon och hennes killes konflikt skulle bli bättre som film. Eller när Louise och Kalle tjafsar om vem som tjafsar mest. Eller när Elin tipsar om förträngning som bästa metoden för att bli sams.

Människor är som finast när de är lite dåliga, det tycker jag. Och framförallt så är det alls inte dåligt att berätta om sådant som inte platsar på framsidan av Family Living, det är tvärtom modigt och alldeles enastående.

Lämna en kommentar